Aftonbladet – 28 november 1861, sida 2

Utan att svara, skyndade den stackars qvinnan till spiseln: och började meddarrande hand röra i elden. Jag skall hjelpa dig mamma, utropade Denise, som ända tills nu stått som fastnaglad vid tröskeln och som med ett språng stod vid modrens sida, slog sina armar om hennes hals och kysste henne. En kyss säger stundom mer än ord. Denna betydde: Jag ser att du lider, min mor, och jag ville gerna trösta dig. Om Madeleine förstod detta språk; så gick det-olyckligtvis ej heller förloradt för Jean Maillard, som syntes föga belåten dermed. Det behöfs inte, sade han med en axelryckning, din mor behöfver inte din hjelp, min flicka; och dessutom skall du väl gå och sköta om din get. Och med dessa ord öppnade han dörren för henne. Hur kom det sig att hennes far, som annars var så god emot henne, vå fördrog hennes närvaro? Hvad hade då händt denna afton ? Medan Denise förgäfves sökte besvara dessa frågor, hade hon hunnit till det lilla I der Follette hade sin sängkammare, och började gifva geten sitt natttoder, bestående af en riklig portion nyss afskuret oräs. Djuret visade ingen glädje deröfver, och de vanliga fröjdesprången uteblefvo alldeles. Follette tycktes också hafva sinaall varliga bekymmer och dystra aningar. Denise sysselsatte sig längre än vanligt med dessa estyta hon var nästan rädd att åter inträda i stugan och var tra gånger på vägen innan hon kunde besluta sig för att öfverstiga tröskeln. Det låga rummet hade nu ett helt annat utseende. En stor brasa brann i spiseln, och grytan, som hängde på spiskrokeny, började redan att koka. Fn Maillard gick