Aftonbladet – 26 november 1861, sida 3

Bertha mötte henne genast. Hon var nästan lika blek som första dagen de råkades. : cO, min Gud! utropade Denise, min Gud! Mamsell Bertha, hvad har då händt? Min far, utbrast Bertha förtviflad; min stackars far har tappat en plånbok, hvari förvarades sextiotusen francs!? Summans storlek gjorde föga intryck på Denise; det stackars barnet kände endast till smärre summor och förstod ej att värdera de stora. Men i hennes unga beskyddarinnas anlete lästes så mycken smärta, att hon ofrivilligt börjare darra och gråta. Bertha nedsteg vacklande utför de sista trappstegen, och Denise mottog henne isina armar, och förde henne efter en lång omfamning: till löfsalen, der hon förmådde sin vän att sätta sig på en bänk, under det hon sjelf knäföll på marken bredvid henne. Båda sutto så en stund utan att yttra ett ord, II. Vänskap. Bertha, dyraste mamsell. Bertha; hviskade Denise, som ej ett ögonblick upphört att betrakta den, som man tillåtit henne att kalla sin vän, som hon älskade som en syster, o tala till mig, se på mig! — Er far har förlorat penningar, mycket penningar, sade ni? 5 Ja, svarade köpmannens dotter, han har tappat penningar som han hemtati Caen, oc.1 som han lånat af en vän; penningar, svm han nödvändigt behöfver för att betala sitt folk i morgon.:,.I.morgon.är vexeln. . Vexeln?4 upprepade Denise. Det är sannt, sade Bertha, 4du vet ej hvad det vill säga, du stackars barn! Oh, du är bra lycklig! SER