Aftonbladet – 26 november 1861, sida 3

Ingalunda. Jag vet att ni skjuter utmärkt; Men jag föreslår att göra striden lika. Det finns en liten skog invid Neuilly. Låtom oss begifva oss dit, skiljas åt och derpå söka skjuta hvarandra hvar och huru vi kunna.4— Topp, jag samtycker. Men tänk icke 2 att gifta er. Jag skall bli man för, att ni skall dö såsom ungkarl. På utsatt dag möttes de i skogen och gömde sig för hvarandra efter aftal. Kort derefter fingo de se en skymt af. hvarandra mellan löfven, och båda smögo sig i samma ögonblick bakom hvar sitt träd. Ställningen var verkligen ganska kritisk. Dupont stack fram sitt ena rockskört. Ögonblickligen susade en kula genom det. Derpå sträckte han fram pistolen med wenstra handen och hatten med den högra. Hatten blet likaledes genomskjuten. Ni har skjutit bort båda edra kulor, sade Dupont och gick rakt fram: emot Fournier. Ert lif är i min hand, men jag vill icke taga det.4 — Alldeles såsom ni behagar, svarade hussaren. Men märk väl, tt jag förbehåller mig den rätt, som jag underlåter att begagna i dag. Om ni någonsin korsar min väg, så skjuter jag er som en hund.4 Under restaurationen förgick knappt någon dag, utan att dueller egde rum mellan de kungligt sinnade och anhängarne af kejsardömet. Striden utkämpådes vanligen i Palais Royals hvalfgångar, och cn-stöt med armbogen eller foten var tillräcklig inledning. En gammal kejserligt sinnad öfversittare, öfverste Dufoi, började så t. ex. en dag gräl med en adertonårig lifgardist af herkulisk kroppsbyggnad; de begäfvo sig till en af de närbelägna smågatorna och drogo blankt, men Dufoi afväpnåde snart sin motståndare, som var oöfvad i vapnens bruk. För att få slut på sa ken, funno de ed den besynnerliga utvägen att låta sammanbinda sig med en dolk i högra handen och stänga sig inne i en hyrvagn, som skulle köra två hvarf omkring karusellplatsen. Då turen var gjord och sekundanterna öppnade va dörren, funno de båda simmande i en pöl al blod. Den unge mannen var död, men Dutoi kom sig. — Mery spelade Marseille-boerna ett lustigt puts. En sarkofag hade blifvit upptäckt . närheten af denna Phoceernas stad,och tidningen Messager innehöll en artikel derom, undertecknad Marcredati. En annan arkeolog, som kallade sig Bifti, besvarade artikeln i tidningen Mistral. Striden fördes med så stor häftighet, ätt polisen satte sig i rörelse, men dess bemölanden kunde icke, såsom det ville synas, förekomma en duell mellan de båda antagonisterna: y efter någon tids förlopp lästes i Messager en sorgedikt öfver Marcredati af någon, som kaljade sig Neroni. Saken väckte mycken uppnpärksamhet och allmänt beklagande; man reste ill och med en minnesvård öfver den fallne Marcredati. Mery skrattade hjurtligt, ty han var upphofvet till alltsammans och var sjelf Neroni, Biffi och Marcredati i en och samma person. — Man . tänke sig, i hvilken angenäm : ställning wvarje ansvarig tidningsutgifvare måste befinna sig, då hvar och en sådan var så van att motaga utmaningar af dem, hvilkas manuskripter: an återsände, att han slutligen alltid hade fölånde stående svar till hands: Min herre, jag har läst ert mataskript med största uppmärk-. samhet och tager mig riheten att återställa det. Ni behagade sjelf välja vapen.s — Mary Lafon padade en, dag i Malnefloden nn åtskilliga undra personer. En herr G. sjön ee bredvid honom. Lafon dykade ned, fick tag i hoom och drog honom i land. När G. qvicknat id, öfverhopade han sin räddare med tacksäselser. Lafon tröttnade att höra på honom och öreslog, för att tysta munnen-på honom, att de kulle gå in på ett caf och taga några förfrisklingar: Men detta gjorde saken ännu värre. G. callade Lafon sin far, sin räddare och ville med Il gevalt kyssa honom i allas åsyn. I sin förrgelse kastade slutligen Lafon en tallrik smulton i ansigtet på G., som till gengäld slungade n vattenkarafin i hufvudet på denne. En duell lef följden deraf. (Slutet följer.)