Aftonbladet – 26 november 1861, sida 3

alng. (P.T.) BLANDADE ÄMNEN. Dueller i Frankrike. I sitt arbete: Duelternas historia; berättar Emile Colombery följande anekdoter: Då dueller blifvit mycket a!lmänna i hertigens af Bressois regemente, fann han på en ganska sinnrik utväg att sätta en gräns för detta oskick. Han låtsade nemligen som om han gynnade detta slags uppgörelse af tvister, men bad sina officerare underrätta honom om sakens närmare NFEGES CR innan duellen försiggick, hvilket de också beredvilligt lofvade. Följande dag-infunno sig två löjtnanter hos honom och förklarade att de blifvit oense, naturligtvis i anledning af någon obetydlighet. En så allvarsam sak måste utan tvifvel afgöras med svärdet, anmärkte hertigen. Dagen derpå voro båda officerarne närvarande vid paraden. Huru, hade affären inga följder? — Jo, herr öfverste, svarade den ene, jag fick ett Sabrina öfver armen.4 — Ah, det är ju bara en skråma. Ni måste slåss omigen. Hans befallning efterkoms, och följande dag fick den andre ett sår, som höll honom vid sängen i tre veckor. Emellertid bådo flera andra om tilllåtelse att duellera, men hertigen svarade, att den första tvisten måste dessförinnan afgöras. När han en dag mötte den sårade officeren, som stödde sig på en väns arm, sade han: Det fägnar mig att se er frisk igen. I morgon kan ni begynna der ni slutade. De båda motståndarne möttes åter; den ene dödades på stället. den andre fick ett sår, hvaraf han kort derefter dog. Hertigen förklarade, att han blott ville tillåta en duell i sender och att hvarje strid skulle sluta på samma sätt som den nyssnämda. Detta hjelpte. Officerarne i hans regemente förlorade derefter alldeles lusten att duellera. — En officer vid franska gardet, hvilken fått en örfil, lade en stor plåsterlapp på kinden och utmanade den officer som slagit honom. Denne fick ett sår, som fängslade honom vid sängen i två månader. Hans motståndare klippte af ett stycke af KVAR pen, väntade tills den andre blef frisk, hvarpå han åter utmanade honom och sårade honom; han klippte ytterligare bort ett stycke -af sin plåsterlapp och fortfor på detta sätt, till dess det blott fanns en liten remsa var deraf. I morgon blir jag alldeles qvitt denn plåsterlapp, sade han aftonen före det sista mötet, och hoppas då vara säker för ytterligare förföljelse. Han dödade sin motståndare. — Hr de Marcellus, en mycket gudfruktig man, blef oe förolämpad och beklagade sig hos Richelieu öfver att man spottat honom i ansigtet. Nå, så gå då och tvätta er, svarade ministern snäsigt. Men saken slutade ej dermed. Då hr de Marcellus år 1768 blef vald till medlem af notablernas församling, ville ingen sitta bredvid honom. Han hade ej mod att längre stå fast vid sina grundsatser, utan utmanade en af de deputerade och blef dödad på stället. — Under kejsardömet voro dueller temligen vanliga, ehuru Napoleon, såsom bekant är, hyste stort förakt för dem. En af de märkligaste händelser af detta slag, som föreföllo under denna tid, var en strid, som varade i 19 år. En bekant slagskämpe vid namn Fournier, kapten vid husarerna, hade under någon lumpen förevändning utmanat och dödat en ung man, som var sin familjs enda stöd. Samma afton som offret begrofs, gaf general. Moreau en ly sande bal och på hans befallning blef Fournier bortvisad af hans. adjutant Dupont. Fournier utmanade adjutanten, men denne slapp oskadd undan och sårade sin motståndare, som likväl efter en månads förlopp förnyade utmaningen och gjorde den andre oduglig till strid. Vid det tredje mötet föreslog Fournier pistoler, men som han var en skytt af första rangen ville Dupont naturligtvis icke gå in derpå; de begagnade sabel såsom förut och blefvo begge lätt sårade. Först när de båda motståndarne blefvo generaler funno de tillfälle att förnya striden. En natt ankom Dupont till en liten usel by, der det icke ens fanns något värdshus. Blott i en enda stugas fönster lyste det. Han steg in och stötte der på Fournier. Kors, är ni här? ut ropade denne muntert. :Försvara er! Derpå drogo båda blankt och fäktade en stund utan resultat. Slutligen genomborrade Fournier sin motståndares hals och höll honom spetsad vid Ma å en alns afstånd. Gif er, sade han. Medgif, att ni icke var beredd på ett sådant konststycke. -—Ah, jag kännef ett, som är lika godt. När ni nödgas släppa mig, skall jag genast visa er det! — Tack, men jag tänker hålla er fast hela natten. — bHugneliga utsigter för mig! Jag skall. säga er att jag just icke befinner mig i någon angenäm ställning.s — Nåväl, lägg då från er sabeln, så skall jag släppa er lös! — Aldrig! Lyckligtvis kommo några officerare och skiljde dem åt. Efter någon tids förlopp ville Dupont gifta sig, men kunde ej gerna göra det, så länge Fournier lefde. Han begaf, sig derföre till. Paris för att uppsöka honom. Är hi här nu igen? utbrast Fournier, vi skola således åter pröfva på en dust? — Ja, svarade Dupont; men hör först på hvad j har att säga er. Jag ämnar gifta mig, men mäste först bli er qvitt; Derföre skola vi välja pistoler. — Huru, är hi från förståndet? — esse