Aftonbladet – 26 november 1861, sida 2

skola finna en afnämare för hvarje dag, och på denna förhoppning hade hon redan byggt sina luftslott: hon var nästan en ny Perrette med sin mjölkkruka på hufvudet. Follette är ändå bra snäll?, sade hon och smekte sin vackra get, som ansåg sig böra uttrycka sitt missnöje med föraktet för hennes mjölk genom ett sträft bräkande. Berthas uppmärksamhet väcktes häraf, och hon betraktade med nöje denna vackra grupp, infattad af: blommor och grönska; Låt Oss gå, Follette4, sade Denise med en suck, man behötver oss ej. Och hon tog ett steg för att aflägsna sig. Men innan hon hunmt vändå sig om hade några stora tårar rullat utför hennes kinder. ertha.hade bemärkt det. Du är då mycket angelägen om att sälja din getmjölk, utropade hon. cOm jag det är? O ja! Mina föräldrar äro så fattiga! Och jag tror att de likväl voro rika förut — kanske lika rika somn, min fröken! Några skilling om dagen skulle vara en god tillökning i deras förtjenst, och jag var också så deröfver. Jag hoppades — jag trodde ... Det stackars barnet utbrast i snyftningar. Gif hit mera mjölk, sade Bertha hastigt. Denise log genom tårarne och började ifrigt för andra gången mjölka sin get och snart var en ny skål återigen bräddfull. Denise räckte den med darrande hand åt den sjuka flickan. Bertha blundade, iörde skålen modigt till sina läppar och tömde den i ett drag. Denise uppgaf ett glädjerop. Kom igen hvarje afton hädanefter, sade Bertha vänligt. Sedan kastade hon sig i modrens armar och hviskade smekande: Ar du nöjd med mig? Vid en vänlig vink af läkaren aflägsnade