Aftonbladet – 23 november 1861, sida 3

jemte Fredriksson varit i stugan. Pettersson hade lå -hållit på attslå Jäderström under uppmaning illhononv att erkänna hvar han gömt penninsarne. Omkring 10 slag hade Pettersson utdelat. Pillfrågad om Pamp utdelat några slag; svarade vittnet: Jo ewt par slag, men strax derefter ersände Jäderström stölden. Vittnet påstod att han cke hört Pamp yttra till Jäderström att han skulle E den, utan trodde vittnet att Pamp: g m derföre att denne hotat Pamp ned -hammaren. Denna förklaring väckte mycen sensation bland åhö. rpå domhafsanden i allvarliga ord f Ide vittnet den örpligtelse han iklädt sig efter en aflagd ed, som ke a hvad orsak sm helst föriga sanningen. Vittnet funderade en stund, nen vidhöll slutligen sitt vittnesmål. Domhafanden sporde vittnet åter: 8; log Jäderström för att bekänna? Pamp att han Härpå svarade vittnet: Pamp sa icke ett! tecken, ty då amp slog bekände Jäderström genast. — Nu framställdes till vittnet fråga om Jäderström 1å han tog hammaren som 1g i fönstret, såsom amp påstod, hotat honom med densamma. Härvå svarade vittnet: Nej icke alls. Ånyo tillfrågad af domhbafvanden angående ammaren, ändrade vittnet slutligen sin berätelse sålunda, och i öfve mmelse med J lerströms uppgift, att då 2ettersson Och Fredriksson frå rummet och lagts i ett hörn, git tumstocken -ech d i fönstret, fö tygen. Petters yckt Jäderström hammaren. Sedan Jäderström be hade han åtföljd af Fredriksson gått ut på gården för att leta reda Då pengarne, men de hade snart åter inkommit -fterföljda af Sammelsson och Sven Johansson. vittnet -hade då gått ut på sitt arbete. På midlågen hade han inkommit i stugan för att laga nat åt sig, och då e han varsnat att Pettersrströms verktyg af n gården inburits hi ade Jäderström er hammaren A dem till de ane då genast frånson biträdd af Samnue ade båda ömsom hålli sson slagit Jäderström. De i och ömsom slagit. De ade slagit som de kommo åt. Huru många slag som utdelats kunde vittnet icke uppgifva. nen enköppar hade begagnats. Vittnet hade lerefter återvändt till sitt arbete. Timmermannen Carl Fredriksson blef derefter fö-ekallad. -Han hade kl. half 7 inkommit till on för att spisa frukost. Om huru der Il en början tillgått berättade vittnet enaaanda som föregående vittne. Jäderström hade cke varit vildsint utan gråtit och bedyrat sin oskuld. Pettersson hade gått ut och tillsagt vittoet att se efter Jäderström. Kort derefter hade Pettersson jemte Pamp inkommit, då båda haft hvar sin enkäpp i handen. Pettersson hade då yttrat: Bekänn! annars får lu stryk. Äfven Fredriksson påstod att han cke hört Pamp uppmana Jäderström att bekänna, atan trodde att Pamp (i likhet med hvad Pamp sjelf påstår) slagit Jäderströn. bara derföre att denne var uppstudsig och Pamp blifvit ond. Derefter erkände Fredriksson på tillfrågan af domhafvanden att Jäderström vid tillfället icke varit vildsint utan gråtit. Pettersson som tagit hammaren från Jäderström hade med densamma rigt ett slag åt Jäderström, men Fredriksson afvärjt detsamma och fräntagit honom hammaren. Pettersson och Pamp hade båda på en gång slait Jäderström. Sedan Jäderström bekänt nde ittnet följt honom ut, men åter med honom gått in sedan inga pengar anträffats, Fredriksson derefter gått ut till sitt arbete, men kort di ter hört jemmerrop frånstugan. Sedermera hade erefgick Pettersson ut i skogen och skar ris samt inbar en Någon stund derefter hade Jäderström, då qvast som han bopbundit med en vi dja. han åter gått ut och letat efter penningarne, ho pat i sjön, men då båt utsattes frivilligt vändt om och kommit i land. Uppkommen i stugan hade äderström begiärt att få torka sina kläder, men sådant hade af Pettersson vägrats. Strax derefter hade Pettersson, Samuelsson och Sven Johansson slagit Jäderström. Detta var 3:dje gången som vittnet egde kännedom om att Jäderström blifvit slagen. På e. m. hade Fredriksson inkommit i stugan. Pettersson hade då midt å golfvet framsatt sitt skrin samt befallt Jäderström att knäppa ned kläderna. Jäderström hade lagt sig ned öfver skrinet och Pettersson fattat qvasten, men genast yttrat: jag är en så dålig stackare, jag orkar icke slå.4 (Pettersson en grofväxt och stark karl.) År det ingen annan som orkar slå, hade Pettersson derefter yttrat, i det han lade: qvasten ifrån sig. Samuelsson hade då trädt fram och sedan han med knif qvistat af qvasten, började han slå Jäderström. Fredriksson hade derefter åter utgått. Då Florån på morgonen anlände hade vittnet icke varit tillstädes. Hr Rendahl framställde nu den fråga, huruvida Fredriksson icke kunde intyga att Jäderström allt ifrån det han beskyldes för stölden arit bevakad och således icke kunnat få tillfälle att insticka penningarne i kofferten. Härpå varade Fredriksson: Ja, det var han, ty när den ere gick ut, så var, på Petterssons befallning, den andre inne.4 Fredriksson uppmanades ånyo att närmare fö sig, om icke Pamp uppmanat J. att bekänna. Något annat svar än: jag tror icke han gjorde det för annat än att han var ond på Jägerström erhölls icke. Johan Johansson fick derefter företräda, och som ingen bevisning mot honom förekommit, fick han aflägga vittnesed och afgaf sin berättelse ed mycken redighet. Han hade kl. mellan 9 h 10 på förmiddagen inkommit i stugan, då A hört Pettersson yttra: Pojkar! hjelp mig oc ha mig att klå plåtslagarn, för att få honom att tillstå hvar han gömt mina pengar.4 Sven Johansson. ch Lars Petter Pettersson (hvilken ej skall haf med kallelse blifvit anträffad) hade då fa derström för att få omkull honom på go Pe si ade då utdelat slag hvar han träffade. Jäderröm hade dervid högljudt skrikit till och bej ver att ett-slag träffat å en öm g del af kroppen. Slutligen hade Jäderströn rkänt stölden samt utgått i en tegelhög och 1e at efter penmimgarne. Vittnet hade, då ing: nningar anträffades, återvändt till sitt arbete ch Jäderström af Pettersson införd i stugan. Pamp hade då icke varit tillstädes. 5 På eftermiddagen, då vittnet återkommit till ugan, hade Pettersson ånyo hållit på med att rmå Jäderström erkänna s en, ehuru dennt farande bed i m hade I t lagt sig nec vid: EDA va n hade dereft det ingen annan som g derström hade fvit att penninan arbetat. Jö lerström hade yttrat: 2 så upp taket. (Det är förut omnämdt att ström, då han begärde få gå upp på tas ig ha för afsigt at störta sig i mar Vittnet hade medföljt upp på taket och tröm letat efter penningarne, under n och Samuelsson väntade nere vid stegen. Då penningarne icke anträffats och Pet: son tupphörligen ropat på att Jäderström le komma ned, hade båda gått ned. Jäder m hade, inkommen, i stugan, ånyo fått stryk. gade, i likhet med Fredrikson, på hl framställd fråga, att Jäderströj pr