Aftonbladet – 16 november 1861, sida 2

som, oafsedt att den strider mot grundbegreppet af offentligt hypotek, borde varit andanröjd genom stadgandet i 9:dje : då pantförskrifning intecknad är, ege borgenären förmånsrätt, etc. Hr justitierådet Adlercreutz, som säger sig Sicke kunna förneka giltigheten af de grunder rikets ständer åberopat för antagande af en förordning om underpant i lös egendomX4, afstyrker likväl förslaget, emedan det icke blifvit stäldt i närmare samband med stadganden i alseende å handel-af lösören, som köparen låter i säljarens vård . qvarblifva. Då rikets ständer lika litet i afseende å denna sistnämnda som alla de i oändlighet skiftande variationer af handel om lösören, som i affärslifvet förekomma, funnit någon särskild lagstiftning nödvändig; ja då de; vägledda af erfarenheten, funnit, det i detta afseenda gjorda försök böra Uppge och sålunda för sin del beslutat upphäfvande af den derom stiftade lag eller lösöreköpsförordningen, så kunde något samband emellan dem och lagen om underpantilös egendom ej ifrågakomma. Hr justitierådet anmärker vidare att domaren bort lemnas öppet att-under vissa förhållanden uppbäfva verkan af en kort före inträffad konkurs intecknad pantförskrifning.4 Denna anmärkning kan blifoa riktig, men endast under den förutsättning, att den af rikets ständer beslutade nya konkurslag antages, hvari en lika rätt är domare medgifven i fråga om andra förmånsrätter. Detta förbisågs icke heller af rikets ständer, men då bestämmandet häraf icke hade sin plats i denna lag, utan i förmånsrättsordningen eller konkurslagen, samt rikets ständer, förutseende att förordningen om underpantkunde mötas af betänkligheter hos regeringen, af detta skäl ej ville genom intagande afstadganden, som dermed egde sammanhang, i förmånsrättseller konkurslagen, göra dessa beroende af underpantslagen, så föredrogo de, att till ett instundande riksmöte uppskjuta beslutet om ifrågavarande tillägg, hvilket uppskof ansågs så mycket mindre vådligt, som tiden. emellan lagens promulgerande och riksdags inträffande ansågs icke kunna blifva mera än några månader. Hvad beträffar hr justitierådets tredje anmärkning: att genom jemkning af sta alle i 5 kap. utsökningsbalken ett ökadt tillfälle borde beredas gäldenär att vid utmätning skydda egendom, deri underpant blifvit annan fordringsegare lemnad; så hafva rikets ständer just beslutat sådana jemkningar i berörde kap. af utsökningsbalken. Hr justitierådet Carleson anmärker emot de i ständernas skrifvelse anförda motiver: Satt en och annan samhällsmedlems tillfälliga fördel aldrig blir någon tillförlitlig mätare af samhället, samt att rättsgrunden för inskränkningarne i friheten att hypotisera lösegendom är samhällets obestridliga rätt att begränsa den enskildes frihet, så vidt allas gemensamma väl det kräfver.s Till en början måste vi erinra: att här icke är fråga om en och annan samhällsmedlem, men om hvar och en som eger någon lösegendom, (och vitro och hoppas att detta är det ojemförligt stora flertalet af Sverges invånare) hvilken egendom han vid inträffande behof önskar lemna såsom säkerhet, utan att såsom nu nödgas lemna den ifrån sig, hvarigenom han blir lika redlös. Hvarföre, fråga vi med lagberedningen, skulle det vara honom förmenadt? Vi tillåta oss att här anföra lagberedningens ord: sNumera bör väl rättigheten att gifva underpant i lösegendom icke rimligen kunna betraktas såsom ett privilegium för vissa näringsidkare. Tiden har hunnit så långt, att denna rättighet måste ega rum antingen för alla eller för ingen. Bland de näringar, som hittills ej varit gynnade, är jordbruket. Det behöfver ej heller lagstiftarens gunst för att trifvas; men det behöfver — lika med alla andra näringar och arbetsföretag — rättvisa. Är det nu rätt att den, som drifver bergsbruk, fabrik, manufakturverk eller annan sådan rörelse, får bereda sig kredit genom underpant af lösegendom, så måtte det ock vara rätt att en jordbrukare eller den, som delar hans yrke, då han ej kan erbjuda inteckning i fastighet, får på lika sätt förskaffa sig den kredit han tarfvar för sin rörelse eller arbetsföretag. Brukaren af annans jord behöfver förlag till kreatur och redskap; jordbrukarens arbetare, om han skall vara annat än dräng eller stattorpare, behöfver förlag för att kunna sköta ett d0gEL eller, om han vill komma ett litet stycke längre i treflighet och lycka, för att bereda sig ett eget hem, köpa sig en stuga, en ladugård, en ko, några får o. 8. Vv. handtverkaren bebhöfver förlag för att förskaffa sig bostad, verktyg och mera dylikt; som fordras för bedrifvandet af hans näring. Hvarföre skulle det då icke vara dem tillåtet att, i den mån de kunna genom redlighet och flit tillviona sig förtrocnde, lemna en förlagsgifvare underpant i den egen. dom de genom hans försträckning förvärfva? Det är sannt: allt detta kan anses för småsaker i jemförelse med de stora förlagerna till bergsbruk och fabriker; men det är icke alltid de stora, de mest bullrande, mest i ögonen fallande rörelserna, som säkrast bidraga: till samhällets förkofran, Den för det hela vigtigaste frågan är: icke huru den rike skall bli mera rik, utan huru den fattige skall bli mindre fattig. Men utan att fästa sig blott vid. nödvän—LLLL 2! ljag skulle förmena honom oskyldig latinsk a ge AG OO AN KA Y ärver 4 Ar NÅR FARAN LIG