Aftonbladet – 16 november 1861, sida 2

jag skulle förmena honom oskyldig latinsk citation, då och då, just som en ordentlig mensklig varelse, zom har studerat sin Eton grammatica.) Således ruskade ponyn blott på hufvudet och blinkade med sina mörka ögon, dels af förakt för andras omdömen, dels för att skaka luggen ur pannan, eller skrapade han med. framfoten mot marken eller ruskade på hela kroppen, för att visa att han hörde, ehuru han ej gillade de an: märkningar som gjordes öfver honom. Det kan kallas en filosofisk pony. För att göra gossen full rättvisa, måste man dock medgifva att han blott till hälften trodde på ofelbarheten i sitt handlingssätt. I sjelfva verket tyckte han mycket om den lilla grå hästen och brukade: beständigt stryka och klappa honom — ja, stundom kysste han honom till och med högst vänskapsfullt. mellan ögonen. Men för att hålla sig vaken under; de två timmar han måste vänta utanför Pallas Atheneum hvarje tisdags och fredags eftermiddag, var det nästan nödvändigt att taga sin tillflykt till sådana medel, söm att misstro den stackars ponnyn och föreställa sig att han ämnade skena sin kos eller bitas, så fort tillfälle gafs, eller ock att hani elak afsigt gömde en kullersten under hofven, hvilken sednare åsigt naturligtvis ledde till jen närmare undersökning at ella fyra fötterna. Allt detta, äfvensom ati gå rundtonskring hästen, luta sig ned och betrakta honom med forskande blick, ungefär som hästhandlarne vid Talter sales — allt detta utgjorde ett förträffligt sätt att fördrifva tiden, utan att tala om andra nöjen, såsom att hvissla åt någon irrande dufva, kasta stenar i en TT dr pöl. eller -mot någon afvisare vid landsvägen (Om jag ej misstager mig blef en gång en stackars oförarg