Aftonbladet – 16 november 1861, sida 2

mycket öfvertalande; eljest bevisade han sin sjelfkänsla och inlade sin protest på så sätt att han reste sig och gick fram och åter på bakbenen, nåxoniing högst förvånande och oroande för en ovan eller mindre modig körsven. Med undantag af denna småsak var han ett förträffligt och sedligt djur, och den ton, som gossen, hans vårdare antagit mot honom, var högst orättvis och alldeles icke grundad på fakta. Ty det tillhörde denne unge gentlemans lynne, att betrakta ponyn som ett kreatur af utomordentligt dåliga vanor, som endast funderade på att springa sin väg vid första tillfälle eller falla framstupa och skafva skinnet af knäna, eller bitas, eller till och med sparka och slå sönder giggen i små smulor. eHvad vill du?4 brukade gossen säga, i det han häftigt höll in hästen. Jaså, du vill skena, vill du? Jag skalllära dig annat, din markatta. Jo, du ville väl bitas om du kom åt, men du slipper, ser du!4 Men ponyn var alltför klok för att fästa någon vigt vid sådana anmärkningar. Han visste ganska väl att pojken var under honom, var i sjelfva verket hans tjenare — var betald så och så mycket per vecka, för att passa upp på honom, hålla stallet rent och gifva honom hö när han ville ha sådant. Det händer ofta (troligen tänkte ponyn så), att de som äro under oss företaga sig mycket som det är bäst att ej låtsa se. Hvad rör mig väl hans tanke om mig, så länge ban är ordentlig med hafran och ger mig rent dricksvatten? Resten bryr jag mig ej om. Jag vet att jag ej tänker skena, eller slå sönder gisgen, eller ens bitas. Jag vet ju allt detta. Mens conscia recti. (Det förstås att han var en högst-klok och väluppfostrad pony och då jag tillåter honom att tänka så förnuftigt, så vet jag ej hvarföre