Aftonbladet – 16 november 1861, sida 2

MUSIK. Syskonen Neruda uppträdde i går afton för andra gången emellan akterna å Mindre teatern och skördade äfven nu det lifligaste bifall för sina sannt artistiska prestationer. Sällan torde man hafva förnummit en mera säker och klar uppfattoing af Spohrs åttonde konsert (Sångscen), ett noggrannare aktgifvande på dess många fina nyanser och ett mera smakfullt och fulländadt utförande af de minsta detaljer i denna förträffliga komposition än hvad man återfann i mll Wilhelmina Nerudas föredrag deraf: Le Carnaval de Venise återgafs äfvenledes af den utmärkta artisten med mycken elegans och en lysande bravur, men i denna Ernsts bearbetning af Le Carnaval framstår icke den gamla märkvärdiga grundmelodien med dess passionerade glöd med samma styrka och utveckling som hos Paganini, i hvars. Carnaval just afbrottet emellan den nyssnämnda kraftfulla melodien och de sig omkring densamma grupperande, endast på ytan spelande pajazzospratten är så betecknande, och hvårförutan mycket af det djupt karakteristiska i denna egendomliga komposition går förloradt. I ett par fantasistycken af Schumann, af hr Frans Neruda med mycken smak arrangerade för två violiner och violoncell, hade samtliga syskonen tillfälle att gifva prof på ett förträffligt samspel och ett smältande piano, hvarunder man tyckte sig höra ljudet af blott ett enda insrument. I sitt föredrag af de båda gsinsemellan ganska olikartade violoncellpjeserna, nemligen ett-adagio af Bernhard Romberg och ett scherzo af Piatti, stadfästade hr Frans Neruda ytterligare det fördelaktiga omdöme, som redan vid hans första uppträdende gjorde sig gällande om hans talang.