Aftonbladet – 12 november 1861, sida 3

Polismästaren Wallenberg och vittnena i Norstediska målet. Vi nämnde i går att ett af vittnena i det sorgligt ryktbara Norstedtska målet, enkan Carlsson, begärt plats i bladet för ett genmäle mot polismästaren Weilenbergs i fredagsbladet införda skrift. Anmärkande i ge rg ya alt det är enkan Carlsson som i målet vittnat, att konstapeln Wiström ett par dagar före visitationen hos smeden Norstedt innebaft elt armband, som sedan befann sig blend de i Norstedts bostad anhållna VE återgifva vi här enkan Carlssons skrift, så lydande: Till Redaktionen af Aftonbladet. Med förvåning har jag af en artikel i n:r 261 af Aftonbladet för den 8 dennes funnit att polismästaren Wallenberg i ett slags beriktigande, med afseende å ett i nämnde tidning den 7 innevarande månad förekommet uttryck ireferatet öfver Norstedtska målet — påstår att jag genom Wiström anhållit om ett samtal med hr Wallenberg. Detta påstående, likaväl som den långa relationen om den vänskap jag skulle visat Wisröm, under yttranden om att jag blifvit manad att vittna osant mot Wiström, och derföre vara benägen att i pekuniärt hänseende ersätta honom det orättvisa lidande han genom mitt förmenta oriktiga vittnesmål till sitt rykte lidit, är en af de gröfsta osanningar som någonsin varit synliga i tryck och kan väl icke gerna hafva tillkommit senom någon annan person än Wiström sjelf, den der nästan dagligen infunnit sig hos migdock icke på min da — och vid dessa tillfällen på allt sätt sökt förmå mig att återtaga min vittnesberättelse. Hade hr Wallenberg endast velat rentvå sig från beskyllningen att hafva uppkallat mig tiT sig. borde hans heder hafva bjudit honom att icke i skriften intaga deaf Wiström gjorda och för mig nedsättande lögnaktiga uppgifterna; nu deremot synes skriften hafva ett dubbelt syfte, och hvad hr Wallenberg dermed gagnar sig sjelf lemnar jag derhän. Säkert är emellertid att den osanna framställningen, från hvem den än må vara kommen, icke skall särdeles mycket skada mig, hvadan den stedes förfelat sitt ändamål. Det qvarstår emellertid som ett faktum att jag blifvit uppkallad till.hr Wallenberg; men ett jag dessförinnan icke, hvarken sjelf eller genom an: nan person, framställt onhåsd om samtal med hr Wallenberg, är jag beredd att när som helst med ed försäkra. Vid mitt inträde till hr Wallenberg yttrade denne visserligen: Jag har hört att frun ville tala med mig, och förlägen som jag var öfver att man skickat bud på mig, kom jag mig cj före att protestera mot detta yttrande, utan begagnade mig af tillfället för att fråga mig till råds huru jag skulle lättast af häktade Lindqvist kunna utbekomma cn fordran af 100 rår. Poismästaren deremot förde samtalet på mitt vittnesmål, hvarvid jag bedyrade att jag sagt sanningen och att ingenting kan förmå mig att derifrån afvika; hvilket bedyranide jag ännu v dhålier och alitid skall vidhålla. Öm det således lyckats hr Wallenberg att öfve:tyga allmänheten att han ej af egen drift låtit till sig uppkalla mig, så återstår likväl det förhållandet att han tillon SAD TS FA KESASKE NIE RT SAN nin.