Aftonbladet – 12 november 1861, sida 2

en kallblodighet som inverkade på konungen och förmådde honom att lägga sig på sin hvilosäng. f Den enkla hotelse, som dessa ord innehöllo, var tillräcklig att stilla Ludvigs vrede. Han antog strax en gudfruktig min, räckte handen åt sin lä are och sade med en sorglig ton: Coittier, min vän, haf då litet medlidande, litet tålamod med din konung. Plåga mig ej med sådana saker som ej kunna för ändras. Bemöda dis hellre att stärka min stackars sjuka kropp, och jag skall belöna dig kungligt. : Men, sire, ni anklagar mig orättvist alt påminna eder om obehagliga och sårande sakert, återtog miren. Hvarföre bevarar ni ibland edra relikdosor, edra små skrin och ibland de tusende föremål, som belasta edert bord, de unga martyrernas tänder, hvarom jag talade nyss? Då man ser den omsorg ni gör er härmed, kunde jag tro annat än att ni fann nöje uti dessa bevis på eder -hämnd? Min gode Coittier, min vänt, återtog Ludvig, Cbefria mig ifrån dessa olyckständer. Tag dem, bär bort dem uti det lilla skrin de ligga uti, och må man aldrig mera tala vid mig om dem. Ty, ser du; om man såfve mig ett tusende guldeoröler, så ville jag ej röra vid detta förbanaade skrin. Öoittier emottog af konungens hand den illa ebenholsmöbeln, som han bar h:m under armen, sedan han omsorgsfullt igenläst locket med en liten guldnyckel, som monärken löste ifrån en nyckelknippa, som var ästad vid hans bälte. ; Några dagar sednare kunde man ej längre vetvifla att konungens slut var nära. Ingen vågade likväl vara den första att örkunna honom, att dödsstunden var så