Aftonbladet – 7 november 1861, sida 3

hvarken prestman eller knsten rätteligen, sä föeställer Jag mig detta yttrande kunna åsyfta att alldeles förkrossa mig och förmå mig att förneka eller ätertaga mma uttalade åsigter, hvilket ock möjligen inträffat, om jag icke dels visste, at många kristne och kristne prestmän funräts öre kyrkomötet i Nicea samt äfven sedan i de iänder, der Arianska läran följdes, dels ock, sedan jag kommit till Axberg, fått, såsom. domkapitlet väl känner, vänja mig vid menniskor: mädelser. . Såsom prestman t-or jag mig böraanses, så länge jag icke blifvit lagligen skild ifrån -mbetet, och namnet kristen tror jag mig icke hafva förverkat, så länge jag erkänner Kristi ära såsom rättesnöre för min tro och vandel. tHvilka rätteligen äro kristne och kristne prestmän sade jag trott att domkapitlet skulle hänskjut: :ll Guds domstol, emedan åtskilliga egenskaper tertill: fordras, som af menniskor icke kunna set ch pröfvas, och inför hans domstol hoppas jag it, med alla mina brister, blifva funnen såsom n redlig kristen och prestman. De som dömde !en rättsinnige Huss till bålet, menade sig väl afva gjort sin sak bra och prisades visst al nånga derföre, men huru de sjelfve bestått inör Guds domstol känner man icke. Redan då min bibliska åsigt af ifrågavarande togm blef stadgad, skulle jag visserligen genast vafva nedlagt embetet, om jag haft DÅ ot annat nedel till mitt och. min familjs jordiska uppe: välle. Likväl kan jag icke finna mitt samvete efläckadt genom embetets bibehållande; ty on; ag på kyrkans auktoritet lärt något som strider mot bibeln, så stannar ju skulden derför på -yrkan, som anbefallt samma lära, jemte detatt nin embetsutöfning försvårats af oro och bekymner öfver ett sådant förhållande, hvadan jag framställt det offentligen, i förhoppning att motsägelserna undanröjda. Skulle så vara, ati äran om ordet hos Johannes är hemtad ur en hednisk källa och icke skrifven af aposteln, hvil: ket, hvad källan beträffar, Jag dock icke anat förrän helt pyligem så blifver detta elände ännu större, och jag behöfver icke för E. M:t utveckla det bedröfliga, att -presten :skall för folket förkunna en lära, som skall vara enlig bibeln, mer synes vara deremot stridande. Ireligionens namn synes mig sanningen företrädesvis böra uttalas. — Man vet, att konung Johan III:s gemål under sina svåra plågor.på sotsängen ängslades al rysliga föreställningar om den pina, som väntade henne i skärselden, och frågade jesuiten Warse: wits, om ej. hennes plågor under sjukdomen kunde lända till afkortning på dem i skärselden? Warsewits nekade i början, men rördes slutligen at medlidande och bekände uppriktigt, att det icke fanns någon skärseld. Den vore endast uppdiktad för att dermed hålla enfaldige folk itygeln. Så är då katolikernas lära om skärselden ett bedrägeri mot folket, om ock presten sjelf tror den: samma. Måtte det icke förhålla sig på samma sätt med nu-ifrågavarande lära hos oss, ty intet bedrägeri synes mig kunna vara så stort som det, hvilket bedrifves med en falsk religionslära! — Det vigtigaste beviset emot läran om Jesu udom torde dock vara det, att Jesus, som. var kommen att kungöra menniskorna all Guds vilja och råd om deras saljehet och i Joh. 15: 45 säer till lärjungarne:. Allt det jag hört af min fader, hafver jag kungjort eder, likväl icke på något ställe finnes hafva sjelf med. tydliga ord sagt, sig vara Gud, hvaremot man af hans ord på flera ställen. som af mig blifvit framställda, måste sluta till motsatsen. -ÖOm ock denna lära icke har sådant syfte som skärselden, så kan den dock, om den är obiblisk och oriktig, vara likaså skadlig och lika :behöflig att af en protestantisk kyrka utdömas. Historien vittnar ock, att kristendomens tillstånd var vida bättre i de första seklerna än den blef sedan läran om Jesu gudom dekreterades. I Vid sednare förhöret den 2 Oktober frågade hr biskopen mig, om jag ännu stod fast vid mina nttalade; åsigter, eller om jag nu, kommit. till en bättre öfverty; selse, hvartill jag först svarade, att jag återkallade min skrifvelse af den 12 Decemver 1860, äfvensom den förra, om så behöfdes. och om domkapitlet antog denna återkallelse, så torde jag icke: behöfva yttra något vidare i sa n; hvarefter, och sedan domkapitlet resvlved rat, att återkallelsen icke antogs, jag yttrade: att mincexeges: väl kunde vara fel, men att jag ock.i hufvudsaken stod fast vid mina uttalade igter. Ett skriftligt anförande, der skälen voro apptagna, emottogs icke. Derefter blef jag af iomkapitlet dömd att. skiljas från prestembetet,; vä grund af1 kap.o1-och 2 8S kyrkolagen. Så harcdå nu Strengnäs domkapitel stämplat som villomening en åsigt, som följer af Jesu egna ara ord; och antager såsom trosgrund i detta allendast några: ställen, som, efter vår bibel versättning, strida deremot, hvarigenom vå -ibel således finnes tala både med och emot samua sak; ty den förklaring, som hr biskop. Anerstedt gifvit om de af mig anförda klara bielställen, som 41ala.mot läran om Jesu gudom; en hoppas jag underdånigst att E. M. skall nna dantaglig. Skall vår bibel vära endarättenöret för vår tro,. såsom Konkordieboken stadar, så måste den väl ock vara öfverenstämmane; så att icke det ena stället strider emot det ndra. Derpå har min öfversättning syftat och! g har ansett Jesu egna ord böra isynnerhet sa vitsord. Jag, som redligen arbetat i mitt ll och i mitt bekymmer framlagt stridigheten.; hopp att domkapitlet äfven. skulle inse. denns; ridighet samt göra något till undanrödjande oraf — jag skall nu, till lön för min redlighet. 1.72 års ålder utkastas på bar backe med hu:ru och sju oförsörjda barn, af hvilka en dotr varit sjuk i många år! Om likväl denna min bibliska åsigt, fastän lig med Jesu egna och apostlarnes tydliga ord .ulle kunna kallas villmenng, derföre att den rider emot de symboliska böckerna, ehuru såant vore alldeles emot Konkordieboken, så är ;ck nämnde lagrum, 1 kap. 28 kyrkolagen, allles otillämpligt, såsom skulle jag hafva uppxkt nämnde mening. då den finnes så klar i biIT uttryckt. Teke heller kan jag sägas Nafva spridt den med att hafva ingifvit min skrifvelse rom. till domkapitlet. Hade je utgifvitskrifIsen af trycket, då skulle väl ett sådant utsprimde hafva kunnat moraliskt komma mig till st, men icke nu. Lika orimligt är ock det, att gZ skall hafva brutit min ed med att hos doma förklara mig sakna biblisk grund till rågavarande dogm, ty Eders Maj:t täckes alleridigst finna, att om jag brutit min ed med att 3 det, som måste slutas af Jesu egna klara ord, 4 skulle jäg ju mycket mera hafva brutit den, ed att tro det, som strider-emot hans egna ord, vilka jag anser böra hafva vitsord, oberäknade e svårigheter ig haft nåden här ofvan anföra, för att genom hr biskop Annerstedts exeges öfertygas om, att läran om Jesu Gudom har verkig biblisk grund:s Så:skulle då alla prester vara isbrytare, med anledning af bibelns motsägel-r mot de symboliska böckerna. -Mitt brott ärssåledes, att jag i mittbekymmer ar inför dömkapitlet. framlagt bibelns stridigheter i afseende på läran omsJesu Gudom samt arsökt a t genom tolkning borttaga samma striligheter; då Jere egna ord lemnades vitsord, hvarnom nämnde :dogm kom, såsom mig synes, att sakna biblisk grund, jemte anhållan om domkapitlets utlåtande och i förhoppning, att domkapitlet, om min åsigt befanns riktig, mätte, med tt kända nit för sann kristendom, verka till en Lehöflig förbättring i vår kyrkas. lära. Detta ERE dock icke böra stämplas såsom brott, .enHt den Augsburgiska bekännelsen. som tillägger