Aftonbladet – 4 november 1861, sida 3

soti tillade derefter: Ingen sten kastades upp ill honom, men jag skrek åt honom: kommer lu ej ner, så hemtar jag en lina och hissar dig aed. Häri instämde alla de tilltalade. z Häktade Nils Johan Samuelsson blef derefter tillsagd att förklara sig öfver den mot honom gjorda ingifvelse. Sammuelsson svarade helt frimodigt: Ja, jag kan icke neka till att jag slog honom ite, men icke så mycke. På af domhafvanden i tälld fråga om Jäderström då redan erkänt den, svarade Samuelsson: SJa det hade han zjort.4 Nå, hvarföre slog du honom då? fortfor ordföranden. — Jo, Pettersson sa åt mig itt slå honom till dess han tog fram penningaraeX, genmälde Samnelsson, som slutligen erkände ut han slagit J. vid tvenne olika tillfällen både före och efter sedan Jäderström: hoppat i sjön. SJamnelsson hade jemte de öfriga stått nere wid stegen då Jäderström ätföljd af Johan Johansson sått upp på taket för att taga fram pengarne, och hört att Jäderström yttrat sig sinnad. att störta sig ned i marken, äfvensom att Hans Pettersson hotat med att hemta en lina och hissa aed J. om han ej godvilligt ville gå ned från taket. Jäderströms uppgift attsten blifvit kastad app till taket, för att förmå J. gå ned, förklarade Samuelsson icke vara sanningsenlig. Häktade Sven Johansson erkände att han tillleat J. tre CR derföre att han narrat honom att gå ut och leta efter pengarne. Trädgårdsmästaren Pamp, som vid det af länsnannen hållna förhör Yttringe: erkände att han vårit delaktig i våldet, men sedan dess vistats på fri fot, förklarade nu saken sålunda, att han skulle af Pettersson blifvit underrättad om att plåtslagaren stulit pengar, och då Pamp derom tillsport Jäderström, hade denne visat sig stursk och flera gånger tagit af och på rocken samt visat humör. Detta hade förargat Pamp, så att han tilldelat J. tre å fyra rapp, men detta tad alldeles icke skett för att förmå J. erkänna stölden. Jäderström vidhöll emellertid sin förut gjorda uppgift att Pettersson och Pamp varit de som först slagit honom, under uppmaning att påtaga sig, stölden. klagaren, länsman Nordqvist, anmärkte härefter att Pamp för honom erkänt att han slagit J. för att förmå honom bekänna. Den till vittae åberopade, men sedermera för delaktighet i våldet angifne Johan Johansson berättade: att han först kl. omkring 9 på rorgonen inkommit i den utaf Hans Pettersson bebodda, vid sjöstranden belägna kammare. Pettersson hade d omtalat, itt han blifvit bestulen, men tillagt: plåtslagaren har erkänt, men nog ska vi piska honom tilldess han tar fram Pe Fjerdingsmannen Floren blef derefter uppmanad utt förklara sig öfver hvad emot honom blifvil angifvet. Till en början upplästes den af Florn ingifne skriftliga förklaring, deri han påstod, att landbojorna utlemnats derföre, att Pettersson uppgifvit, att J., som i sex vittnens närvaro erkänt stölden, vore vildsint. Vidare förklarade Florån att orsaken hvarföre han icke på qvällen medföljde till Yttringe, varit den, att på natten icke fångar mottogos å cellfängelset. Muntligen tillade Florn att då Pettersson kom till honom, hade jag redan gått till sängs (hvad klockan var, aå Beltersdvn anlände till Floren, har man ej ännu erfarit). Florn hade varit illamående, intagit droppar och hustrun lagt smörduk på hans mage. Tidigt på morgonen hade han infunnit sig å Yttringe och sökt hr Dahlin, men då denne ännu icke var uppstigen, hade Florn ensam begifvit sig ned till sjön och jomte flera af bergsprängarne ingått iden byggnad, hvarest förmannen för bergsprängningsarberet Hans Pettersson bodde och der den för stölden misstänkte RER förvarades. Jäderström, som då icke haft handbojor på sig, hade af Florn uppmanats att erkänna stölden och då han påstått sig vara oskyldig, hade Floren noga visiterat hans påhafda kläder äfvensom skrinet, men icke anträffat några pengar. Då flere af besgsprängarne uppgivit att Jäderström erkänt stölden, ansåg Florn honom såsom den sannskyldiga tjufven, men att ha misshandlat Jäderström förnekade Florn på det bestämdaste, ty han hade talat som en far till honom.4 Florn förnekade icke att derefter hafva satt fängsel å Jäderström och förklarat honom böra medfölja till cellfängelset, ehuru hr Dahlin icke tillåtit PE ES till hvilken Florån ansåg sig befogad, pi grund af Jäderströms afgifne erkännande. Af domhafvanden gjord uppmärksam på det ojagliga uti att, trots förbudet i instruktionen för fjerdingsmän, ha utlemnat handbojorna, medgaf Floren att, ehuru han ieke inneaft någon sådan instruktion, han dock ansåg utlemnandet af bojorna vara ett fel, likasom att han, först sedan tilldragelsen blifvit omnämnd i tidningarne, om förhållandet inkommit med rapport till landshöfdingeembetet, äfvensom derefter till sin närmaste förman länsman Nordqvist. Florn urskuldade sig med att, då Jäderström lemnade Yttringe, Pettersson och Jäderström synts vara goda vänner, emedan Pettersson rodde Jäderström öfver sjön fram till Lidingölandett. Någon fråga om Jäderström för Floren beklagat sig öfver att ha blifvit misshandlad framställdes icke af domhafvanden. Vi låta nu lärlingen Jäderström fortsätta sin berättelse: Sedan misshandlingen på aftonen slutat, hade de fört honom med sig och uppåt gården till, samt in uti den så kallade båtsmanssiugan. Hans Pettersson, hvilken farit uppe hos patronen samt fått tillsägelse fara efter fjerdingsman, hade befallt kamraterna att kor vakta Jäderström till dess han kom igen med fjerdingsmannen. Eld hade varit uppgjord i spiseln, och Jäderström efter framstäld begäran tillåtits ställa sig framför elden för att torka sina våta kläder, som han hela dagen haft på sig efter det han kom upp ar sjön. På framstäld fråga förklarade Jäderström, att han efter det misshandlingen upphört nere i Petterssons kammare, hade icke vidare något slag blifvit utdeladt. Samtlige arbetare hade intagit sin qvällsvard, och af Fredriksson hade Jäderström, hvilken på hela dagen icke fått en bit mat eller en drick vatten, erhållit em bit sill och några potatisar samt litet mjölk. Efter ungefär en timmas tid återkom Hans Pettersson och medi5rde då handbojorna, hvika af Pettersson sattes, hvarefter Jäderström af Pettersson leddes tikt ett djur ned tillsjöboden, der Pettersson hade sin kammare. Pettersson hade under vägen bållit uti kedjan. Inkommen i kammaren befaldes Jäderström lägga sig ned å golfvet. Flere af kamraterna hade medföljt dit, men hvilka dessa voro kunde Jäderström ej påminna sig. Petterson hade i golfvet spikat fast kedjan. På så sätt fick han ligga hela natten, utan att kunna röra eller skilja de hårdt och tätt sammanbandna händerna. Mot morgonen, då det började dagas, hade Jäderström Tojat på Pettersson och bedt honom lossa litet på bojan å venstra armen, emedan utaf den tilltagande svullnaden rö Men ingen utaf dem gör mig någon smärta, invände fången. Jag tror, på min ära, att du säger sannt,