Aftonbladet – 4 november 1861, sida 3

hos kommendanten ov Bastiljen, af hvilken han får veta hvad han skall göra. Med dessa ord afskedade Ludvig sin favoritläkare. Samma dag, på en ovanlig timme, öppnades dörren häftigt till det rum der de båda unga prinsarne voro inneslutna; Vid det första bullret af gångjernensgnisslande, skyndade fångarna att gömma sig, så godt de kunde, ide gamla ylletäcksbitar, som de erhållit genom sin fångvaktares ädelmod. Utan att kunna göra sig reda för om de skulle hoppas eller frukta, vände de sedan sina blickar mot dörren. De sågo först en väktare inträda. Efter honom följde en man. som var dem obekant, med ovanlig växt och korpulens. Sedan han gått några steg in uti rummet syntes han darra vid åsynen af de märkvärdiga burarna deruti de voro inneslutna. Denna rörelse af fasa undgick icke väktarens vaksamma blick, som dock ej låtsade märka det, men befallte Jacques att gå ur sin jernmjerde. Då barnet kom ut, sade främlingen, som hittills ej haft styrka att framföra ett ord: Smitt barn, visa mig då dina tänder. : Jacques öppnade genast munnen, hvaruti framlyste tvenne roder tänder, hvita som äkta perlor. Sätt dig nu på denna pall, återtog den okände, som ej var någon annan än Lazare; och var stilla och rör dig ej. Men hvad vill ni då göra?4 utropade barnet ångestfullt, betraktande jätten, som framtog ur ett läderfodral, fästadt vid hans bälte, en tång af stål af en högst besynnerlig. form. 4Ingenting, ingenting alls, endast dra ut en af dessa vackra små tänder, svarade Lazare,