Aftonbladet – 31 oktober 1861, sida 3

Islag och krage af hermelin. Den beskrifI vare, hvars ord vi ofvan isammandrag återgifvit, råkar nu i rörelse.:. Med fasta steg trädde den konungslige herren, omsvallad af den kungliga purpurn, uppför altarets trappå — en andlös tystnad herrskade i det vida rummet --en rörelse med händerna åt det gyllene hyendet, ett tag — och Preus sens konungakrona glänste på Wilhelm I:s hufvud, och detta med den kungliga symbolen prydda hufvud böjde sig i samma stund i ödmjukhet och tyst bön inför Gud, alle konungars konung. En annan :beskrifvare säger om samma scen: Konungen trädde upp för altaret. i Han stod vänd ifrån den lyssnande församlingen, med ansigtet åt krucifixet. IKonungen böjde ned hufvudet mot altaret, framåtlutad och med händerna för an:igtet. Ko nungen fattar kronan och sätter den på sitt hufvud. Och kanonerna dundra, klockorne Iringa, och med högan röst åkallar vederbörande prestman Guds välsignelse. Ännu står konungen frånvänd. Han fattar lugnt spiran. Presten yttrar åter några härtill lämpliga ord. Ännu står konungen frånvänd och fattar äpplet. För tredje gången yttrar presten hvad ceremonielet föreskrifver. Konungen förblifver i samma ställning. Han sänker hufvudet och blickar på krucifixet. Dereiter plötsligt vänd-nde sig mit machtvollem Schwunge mot de församlade, utsträcker konung Wilhelm spiran i sin styrande högra hand, och tronande inför sitt folk uppenbarar sig det jordiska majestätet. Länge 2lod konungen med högra handen utsträckt. Derefter vänder han sig om, lägger ned äpplet, fattar svärdet, och presten utropar sin helsning. Hvarpå konungen återvänder till tronen och sätter sig å den, med spiran i handen. i Sedan äfven drottningens kröning försigått, hvarvid konungen sjelf satte kronan på hennes hufvud, mottogs hyllningen af de gr prinsarne. Derefter återvände tåget till kröningsbalkongen, hvarunder folket hurrade omåttligt och med 20,000 röster instämde i folksången. Efier mottagandet i sina rum af det katolska presterskapet samt de fordna riks omedelbara magnaterna, hvilkas ordförande försäkrade om konungens första och trognaste undersåters tillgitvenhet, utträdde konungen ånyo på kröningsbalkongen och mottog uppvaktning och tal, först af presidenten i herrehuset, sedan af presidenten i det valda huset, och slutligen af de från provinserna särskitdt inbjudna kröningsvittnena. Det var dels i svaren på dessa tal, dels i ett derefter hållet trontal, som konungen flera gånger talade om sin uppfattning af konungadömet af Guds nåde, om armåns förtjenst af att ha störtat 1848 års friheter, om sitt hopp att armån skulle göra sammalunda när han befallde det, om att representationen endast är till för att gifva råd o. s. v. Andra hälften af kröningsdagen utgjordes af kröningsbanketten, hvilken af bristande utrymme egde rum dels i moskowitersalen, der omkring 850 personer voro församlade, dels i kongl. slottets gemak, der hela kongl. familjen, de utländska ambassadörerna, rd plomatiska kåren, generalitetet o. s. v., till ett antal af 450 personer, intogo festmiddagen, som med sina 18 rätter var utsökt. Under måltiden i moskowitersalen infunno sig konungen och drottningen der och helsade sina gäster. Dagen derpå var stor hofcour och den derpå följande hofkonsert i moskowitersalen, till hvilken 3000 inbjudningsKort blifvit utdelade och der hela hofvet med undantag af kronprinsessan, som var opasslig, hade infunnit sig. Konungen var klädd i husaruniform, dröttningen i en hvit med guldspetsar och stora röda blommor garnerad robe. Konserten bestod uteslutande af klassisk musik och blott af tyska mästare, såsom Heendel, Gluck, Beethoven och Mendelssohn. Btand gästerna väckte hertigen af Oportomycket uppseende för sin öfverraskande likhet med Ludvig XVI. Orkestern utgjordes af Berlinerteaterns medlemmar under anförande af hofkapellmästaren Taubert; Meyerbeer hade i:sista stun den för sjukdoms skull afsagt sig det honom erbjudna uppdraget. Programmet upptog blott ett enda solonummer: scenen i andra akten af Glucks Orpheus, hvilket sjöngs af fru Jachmann-Wagner. Sångerskan sjöng förträffligt, men etiketten förbjöd alla bifallsyttringar. Med denna konsert slöts den glänsande raden af kröningstestligheterna i Königsberg. På söndagen den 20 skulle deras majestäter afresa från Königsberg, efter afhörande af gudstjensten, till Danzig. Fem timmar derefter skedde D. M:s ankomst till nordens Venedig, såsom staden också kallas. Areportar, klockringning, kanondunder, flaggningar, lefverop, en bländande eklärerin af staden mottogo här kKonungaparet. j CJunkerhof!t, en storartad byggnad, uppförd och inredd i medeltidsstil, hade staden arrangerat supt, kanske den mest lysande som under kröningshögtidligheterna gifvits. Afresan skedde dagen derpå till Bromberg, der konungen lade grundstenen till minnesvården öfver Fredrik den store, under dervid vanliga ceremonier. En: vackrare slutunkt i den stolta konungafärden hade ej unnat ega rum, säga de tyska bladen. Den 22 på morgonen anträddes resan till Berlin, som smyckat sig på det präktigaste för att mottaga herrskareparet. Hela Berlins befolkning var på benen, alla åldrar, alla klasser voro representerade på läktarne, i fönstren, på taken. Kl. VY, 1 höll konungen till häst ma det, sög på sina små händer. Omkring