Aftonbladet – 31 oktober 1861, sida 3

ma det, sög på sina små händer. Omkring sängen trängdes, liggande på knä och gråtande bittert, hertiginnans trenne andra barn, hvilka vid hvarje knall, som återljudade i hvalfvet, utsträckte sina armar af förskräckelse. Utaf hertiginnans qvinliga uppvaktning hade ingen stannat qvår hos henne. Alla hade funnit någon förevändning att, vid farans annalkande, aflägsna sig från henne och sätta sig i säkerhet; hvarföre också den stackars qvinnan kände en outsäglig ångest i sitt öfvergifna tillstånd. Litet emellanåt kastade hon; med en obeskriflig rörelse, matta och nästan slocknade blickar på de så kära föremålen omkring sig; men hon fästade dem oftare och med största ångest å vaggan, som inneslöt den pyfödde. Slutligen samlade hon alla sina krafter och med he allt svagare och svagare ton mumlade hon: SJag känner att jag snart skall dö. För skräckelsen dödar mig, och edra klagoskrik sönderslita mitt bjerta, mina barn, och hindra mig att uppfylla mina pligter som mor emot eder lilla bror, som den gode Guden skickat eder. Jag fruktar icke döden, men väl att lemna eder faderoch moderlösa. Ty, o min Gud! jag ser beständigt sväfva för mina ögon ett hufvud, och detta hufvud bär eder fars drag, Om denna olycka inträffar, hvem skall då hafva medlidande med denna fattiga varelse? Jag kan icke uthärda denna förskräckliga tanke. OO! mina älskade barn, om ni viljen a de återstående ögonblicken af mitt if mindre plågsamma, lofven mig att älska hvarandra och, när jag icke mer är till, att omfatta eder bror med samma kärlek som ni hyst för mig, att vaka öfver honom och uppoffra edert eget väl för hans. Läggen edra händer på detta barns hufvud, som