Aftonbladet – 30 oktober 1861, sida 2

upphäfva detta isoleringstillstånd der treste serna till ondt förfölja öfverallt. De äro till för att höja de fattiga, närma dem till de lyckligare, gifva dem upplysning, skicklighet och moral och således nedbryta skillnaden mellan hög och lågt. Det sunda vet: tet och den ädla menniskokärleken ha uppsökt nöden och behofvet för att draga dem till sig och tillintetgöra deras isolermg; de hänvisade icke de fattiga till de fattiga, utan ville sammanblanda fattiga och rika. Och skälen till denna sammanblandning öfverallt der den kan ske äro ganska talande. De förmögnare blifva genom flera bildningstillfällen i stort taget mera bildade och inflytelsen deraf sträcker sig äfyen utom det personliga umgänget, så att de mindre bemedlade, som vistas i deras närhet få någon liten anstrykning deraf genom de exemfa som framställa sig för defas blickar. ngenting stärker och uppmuntrar deremot de dåliga elementerna mera än deras sammanhopande och atskiljande från de bättre. England med sin egoism och sinindividus lla och klass-slutenhet är derpå ett exempel. Marchester, denna rika fabriksstad, är ingenting annat än en förfärlig och till det yttersta demoraliserad fattigkoloni, som industrien på ett naturvidrigt sätt fört tillsammansöch skapat till hvad den är. Må man icke föreställa sig att religion och undervisningsanstalter och välgörenhet kunna afhjelpa detta onda, hvilket tilväxer äfven under ekonomiskt lyckliga konjunkturer. Det är de fattigas afskiljdhet från det bildande -och förädlande umgänget och de bättre exemplen och vanorna som vållat detta ondä: TIsjelfvå London finnas — och icke blott uti ytterdelarna — gator, dit man förvisat fattigdomen och eländet, och der det icke är rådligt att utan poliseskort begifya sig på ljusa dagen — allt resultater af denna utstötningsmetod, hvilken samlar smittan på ett ställe, likasom de stora sjukhusen och kirkogårdarna, för att derifrån låta den utgå att med mångdubblad styrka hemsöka samhället. Vi behöfva der fattiodomen finnes se henne under våra ögon ih icke blott händelsevis vid en lustvandring förbi hennes hufvudstationer; vi behötva se henne för att hjelpa henne till rätta och bemärka hvad hon företager sig. Må man således icke ex officio förse Stockholm med någon y!tterligare tillökning i den utgård af fattigherrbergen att uthyräs, som staden tyv rr redan har, och hvilkas raserande och ersättande med bättre hus för alla klasser vore det önskligaste i verlden. Stockholm kan icke ursäkta sig med en fabr ksstads nödtvång och dess myndigheter böra icke sanktionera ett falskt system. Det är sannt att genom folkökningen brist på hyreslägenheter, isynnerhet för mindre bemedlade, länge försports och att hyrörna stegrras. Styrelsen för ei sådan stad som Paris skulle säkerligen hafva under likartade förhållanden gifvit akt på ett sådant ondt, och sökt att afhjelpa det genom att upptaga Tin, ånlägga nya gator, om byggnadstomter vid gamla såknats, bygga hus och sälja dem för att bereda bostäd r och nedtvinga hyrorna. Men vår stadsstyrel e har ej vetat någon utväg. De höga hyrorna ha nu emellertid sporråt byggiadslusten; och stora planer äro af enskilda dels uppgjorda, dels i verket satta, så att det vill synas såsom om olägenheten snart nog kan för tillfället något afhjelpas, iöynnerhet söm man lägger särskildt an på att bygga hus med smålägenheter; om stadsstyrelsen icke just tagit initiativet härvid, så har den åtminstone vid några tillfällen litet underhjelpt saken, och vi ha ganska riktigt fått en ny större gata på Norrmalm. Men mycket kan man icke från detta håll vänta, isynnerhet ingenting i stort. Och dock eger staden förtröfiiga byggnadstomter, som kunde, äfven med måttlig beräkning, rendera ganska mycket, i fall de beby. gdes i stället att ligga nära nog räntelösa. Staden skulle isynnerhet vara väl tjent dermed, att goda hus, med lägenheter .så väl för bergade som mindre bemedlade, uppfördes på maälmarnå, och gatorna der uppsnyggades, så att platserna kunde locka äfven de bemedlade att der slå sig ned, hvarigenom både den fattigare befolkningen blefve uppblandad med friskare lementer och de förmögnares trängsel åt de inre stadsdelarne minskades. Genom ett sådant stadsstyrelsens ingripande i byggnadsväsendet kunde den äfven inverka på stadens utseende och komma att intressera sig för detta, i stället att det nu är de enskilda som måste inverka på stadsstyrelsen för att förmå den att göra något för stadens utseende, såsom t. ex. förhållandet var med regleringen å Mosebacke efter branden der: Vidare kunde, sedan nu vattenledningen erbjuder ett lätt tillvängligt skydd mot vådelds öfverhandtaa stadens styrelse hafva tagit någon åtgärd för att bereda ändringi den låg, som förbjuder uppförandet af trähus. Man kunde ju göra det vi!kor, att till sådana hus, om deras uppförande i vissa trakter illätes, alltid skulle finnas vattenledning och att de icke finge tätt sammanbyggas. På detta sält skulle arbetarebostäder, som icke äro fattigkaserner, kunna beredas. Men något dylikt har väl icke ingått i drätselkommissionens planer. Stadens affänn ha fta lämnna Rio fin fitta. v antaga dTstlan