Aftonbladet – 25 oktober 1861, sida 2

25 DekKanna det så Berna lorst som Sist. JA vi vid naturforskaremötet härstädes i jol hade tillfälle att enskildt tala om Litvörande ämnen, vi danska läkare med ce medicinska disciplinernas många aktade representanter från Sverge, tycktes, om jag: 2) misstager mig, förhoppningarna å svensk ida gå ien helt annan riktning och vi, rodde 0ss ega rätt att häri se ett godt omen för ett svenskt hufvudstadsuniversitet allmänhet. Förutsatt nu äfven att denna råga fortfarande står öppen och att kampen för densamma blifver ånyo upptagen, kan man dock icke utan beklagande se, att r ögonblicket är mycken god och ärlig möda spilld och att chancerna för en framid väl snarare äro emot än för. Vi kunna här å vår sida icke inlåta oss på frågans detaljer och, uppriktigt sagdt, vi förstå af hela den nya ordningen icke stort annat än alt universiteterna behållit ett monopolium på att kreera medicinedoktorer, att för utöfvande i egentlig mening af läkarekonsten är emellertid licentiatexamen uillräcklig och att denna examen, som sålunda gifver kompetens äfven till läkaretjenster i allmänhet, kan tagas vid Carolina institutet i Stockholm lika väl som vid de båda universiteterna, men att de tvenne examina, som i Sverge gå före licentialexamen (denna sista motsvarande hvad vi här egentligen förstå med medicinsk embetsexamen), måste genomgås antingen i Lund ller Upsala. Redan detta är alldeles tillkligt för att låta en förstå, att det mediecinska studiet fortfarande är fästadt vid edra universiteter och att Lund och Upsala sålunda dock i realiteten behållit rätten att hafva hela den medicinska bildningen i sin hand. Och det är denna principfråga, der älven vi danska läkare torde kunna hafva ett ord med i diskussionen. Någon vill måhända göra den distinktion, att den medicinska kandidatexamen närmast rörer sig inom det teoretiska gebitet, hvaremot licentiatexamen afser praktiken, och att det sålunda här är tvenne noga åtskilda brancher af läkarevetenskapen, som mycket väl kunna studeras på hvar sitt håll, alltså den förra vid universiteterna, äfven om det vore afgjordt att det sednare, det praktiska facket, bättre läte sig både doceras och innemtas i Stockholm; men jag tillstår, att åtminstone för oss, danska läkare, är denna distinktion svår att fatta. Det är lätt att förstå, att hvarest det endast är fråga om fritt vetenskapligt studium, der kunna teorien och praktiken skiljas åt och der — hvarför ej studera en disciplin i England och en annan i Paris, alltefter som utmärkta lärare i det ena eller andra ämnet förefinuas vid den ena eller andra skolan? Men vid studiet endast till allmän duglighet, till en embetsexamen, ställer förhållandet sig litet snnorlunda och vi äro vana att här förutsätta ett system ifrån början och en vexelverkan mellan de särskilda läroämnena. Vi föreställa oss, att det alltid för den studerande sjelf måste uppstå icke få besvärligheter, mycken osäkerhet, mycket dubbelt besvär, så länge han först på ett ställe skall inbemta det teoretiska och derpå möjligen på ett annat sälta sig in i tillämpningen deraf. Bättre vore då, att det Carolinska institutet i Stockholm åter alldeles indroges som medicinsk läroanstalt och att äfven det praktiska studiet inskränktes till edra universiteter; det blefve då åtminstone en helhet och ett sammanhang, och om Stockholm eger lärarekrafter af öfvervägande betydelse i någon viss disciplin af medicinen, borde dessa då snarast delas ut till Upsala och Lund. Men här befinna vi oss inför sjelfva hufvudfrågan. Det praktiska studiet är och förblifver just hufvudstadens tillhörighet framför hvarje mindre lärdomsstads, och då så är, återstår icke, logiskt, någon annan utväg än att för helhetens, systemets, skolans skull förlägga dit äfven studiet i teorien. Vi vända då vårt tankeexperiment om och säga: ifall universiteterna händelsevis å sin sida hafva utmärktare lärare i den medicinska teorien, flytta då dem till hufvudstaden! Hvad kunde vara naturligare? Vi äro nu en gång här i Danmark så öfverlygade om riktigheten af denna sats: en medicinsk skola i en liten stad är ett oting, att vi hafva svårt tänka oss, huru man derom ännu kan på andra ställen hålla långa tal och diskussioner. Vihafva dessutom ett ganska upplysande bevis härpå för våra ögon hvarje dag. Jag ämnar ej påstå, att Köpenhamns medicinska fakultet i allo är ett så förträffligt institut, att det ens på långt när kan sägas representera idealet, vi kunna gerna uppriktigt bekänna, att några läroarter stå här till och med temligen lågt, . ex. farmakologien, jag vill tillägga sjeliva fysiologien; men detta oaktadt bildas här likväl läkare i ordets trängre mening, män, som ej blott teoretiskt förstå sin sak, utan praktiskt kunna den. I fall nu Lunds universitet vore i stånd till att härutinnan gifva sina medicinska studerande allt hvad Köpenhamns erbjuder sina, hvarföre då detta ständiga tillopp här af patienter från Skåne? De svenska läkare, som gjort sin bildning vid det skånska universitetet, stå säkerligen i de flesta fall icke under oss i teori, och vi nära icke det ringaste tvifvel om att den medicinska fakulteten i Lund följer med sin tid fullt ut så väl som vår, men ett fattas den och skall evärdligen fattas: autopsien. Det ges otaliga sjukdomsfall, hvilka vi här tyvärr dagligen hafva under våra ögon, men hvilka en läkare i Lund eller Skåne endast känner ryktesvis, och om det i någon ve tenskap är af vigt att se sjelf, så är det vä EEE