Aftonbladet – 25 oktober 1861, sida 2

Om jag med mitt lif kunde spara henne en tär... huru glad skulle jag icke uppoffra det I... Sedan hertiginnan hade tillbragt en stund vid grafven, der hälften af hennes hjerta var innesluten, steg hon åter upp ur hvalfvet. Derunder stannade hon hastigt för att aftorka sina tårar och för att låta den yttre vederqvickande luften utplåna hvarje spår deraf. Då hon icke mer hade att frukta något sem tillkännagaf hennes sinnesrörelse, uppsökte hon sina barn och återvände med dem till slottet. i Tack vare hertiginnans ädelmod hade enkan Michelet blifvit satt i stånd att betala utskickade för att på alla vägar. som ledde från Carlat till Bretagne, göra alla möjliga efterspaningar om hennes försvunna barn; men aiia äterkommo utan att hafva erhållit den minsta upplysning. Men vet ej om de hade samvetsgrannt uppfyllt sina förbindelser eller om de allenast hade velat vinna belöningen, utan att göra sig mödan att komma till någon visshet om Hugos öde. Säkert är att den stackars modren, sedan hon sett sitt sista hopp försvinna, slutligen trodde att hon icke mera skulle återse sin son uti denna vexlden...... . Men en dag — fjorton dagar efter barnews försvinnande — inträdde Jacques Coittier uti sin systers boning, som skyndade att berätta för honom den bedröfliga händelse. och bad honom att vara henne beI jeiplig i sina efterforskningar. lm kära syster! svarade miren henne med ett lugn, som hon var frestad att nästan inse för hjertlöshet — du kon ingen Ung nig som jug icke känner förut. skall till och med säga dig ännu mera; men så väl du som Toinette måste lofva mig att icke för någon lefvande själ upprepa hvad jag ämnar säga dig... Hugo letver. Han befinner sig i delta ögonblick uti Paris, der han mär fullkomligt väl. Han är ställd under min tillsyn och mitt be