Aftonbladet – 24 oktober 1861, sida 2

i Villafrancea är ännu ouppfylld i en af sina vigtigaste punkter, förbehållet angående hertigarnes rättigheter. . Dessa hafva nemligen icke blott ej blifvit förbehållna, utan kejsar Napoleon kar erkänt en ny stat, grundad på konfiskationen af berörde furstars rättigheter. Neapel beskyddades ända till: sista ögonblicket af Frankrikes arm och flotta, och öfverlemnades derpå åt sitt öde. Rom, stående under franskt beskydd, har beröfvats större delen af. sina besittningar, och hvad återstoden angår, så utför Frankrike den besynnerliga rollen att på samma gång befästa makten för påfven, af hvilken det är afskydt, och utgöra det enda verkliga hindret för Italiens konsolidering, ett rike, som det sjelit skapat och erkänt. Det börj derföre ingalunda förvåna, att Frankrike ifrigt uppmanar Preussen till en åtgärd, som skulle göra en ända på ett sådant sakernas tillstånd, äfvensom det lika litet kan förvåna, att Preussen, troget sin häfdvunna politik, dröjer och så länge som möjligt uppskjuter att fatta ett afgörande beslut. il. Preu sen befinner sig i en sådan ställning, att det ej kan handla utan att stöta sig med den ene eller den andre. Österrike och Tysklands katolska stater skulle naturligtvis bli högeligen förtörnade, ifall Preussen, öfvergifvande legitimitetens och den gudomliga rättens sak, skulle erkänna en konung, som ej har någon annan rätt till sin krona än den, som ligger deruti, att hans nya undersåter föredraga honom. Under denna krona höra vissa provinser, hvilka Österrike för ej stort mer än två år sedan ansåg utgöra en integrerande del af sitt välde, samt andra, såsom Parma, Modena, Toscana, Emilien och Neapel, hvilkas suveräner, ehuru till namnet sjelfständiga, ej voro annat än marionetter under österrikiskt inflytande. Om Preussen nu erkänner Victor Emanuel såsom Italiens konung, så bryter det afgjordt med Österrike. De båda ländernas intressen äro för ingen del identiska. De täfla båda om främsta platsen inom tyska förbundet; och Österrike, besväradt af Venetien och hotadt af Ungern, är ej i en sådan ställning, att det kan gripa till vapen för att häfda sina rättigheter. Och likväl skulle könungariket Italiens: erkännande innebära ett afgörande steg, som inledde Preussen på en bestämd politisk bana, och för sådana steg har Preussen alltid ryggat tillbaka. ÅA andra sidan kan man ej nog högt uppskatta de fördelar, son skulle tillfalla Preussen genom ett omedelbart erkännende af det Italienska konungariket. Betraktad såsom prejudikat skulle åtgärden vara al mycken nytta, ty Preussen eftersträfvar ju att inom Tyskland få spela samma unionsoch reorganisatorsroll, som Piemont utför i Italien. Det kan ej vara något tvif vel underkastadt, att Preussen genom det italienska konungarikets erkännan: de icke skulle göra sig fransmännens kejsare högst förbunden, och ehuru vi äro långt ifrån att tillråda Preussen en obetingad tillit till denne sluge monarks tacksamhet, så är det likväl bäst för denna makt att göra allt hvad den utan vanheder kan för att stå på god fot med honom. Men framför allt har Preussen ett intresse i att bibehålla freden inom Europa. Om den italienska frågan icke i år afgöres, så måste man vara ganska sangvinisk för att kunna tro att Europas fred kan bibehållas för hela nästa år. Förevändningen att Victor Emanuels besittningar icke ännu äro fulländade, kan ej bedraga någon, enär allt hvad man begär är att de erkännas sådana de äro, icke för hvad de icke äro. Det är märkvärdigt hvilken stor makt i detta hänseende ligger i Preussens hand, men det håller sig troget fest vid sin gamla politig. Det beslutar sig aldrig till någonting förrän i sista stunden, och emellan de tvenne alternativerna att ruineras genom uppskof eller lyekas genom raskhet tvekar deticke att förklara sig för tvekan och misslyckande. Vi vänta oss derföre icke alt se konungariket Italien erkändt af Preussen — åtminstone ej förr än ett sådant erkännande förloiat all möjlig förtjenst och vigt. När inga vänner återstå att göra sig förbundna, inga fiender att öfverflygla, när kriget en gån. börjat, då kunna vi omsider vänta oss att se Preussen komma fram med ett gagnlöst erkännande, och skatta sig lyckligt om det kan undgå de olyckor och förluster, hvarmed det hotas -mer än någon annan europeisk makt. Historien eger sina kontraster likaväl som sina paralleler, och det kan vara någon tysk Plutarch förbehållet att utpeka de medel, hvarigenom Preussen förlorat och Piemont vunnit sin plats som stormakt i Europa: Det ena landet, kan han säga — hade bestämda syften och en klart utstakad politik, kratt i rådslag och raskhet i handling, under det det andras syften tycktes gå ut på att ej ha någon slags opinion, och att dölja de Opinioner som det kunde tvingas att i sista ögonblicket fatta, att ej ega i beredskap något beslut, då ett sådant kunde tagas, ingen handlingslust, så länge det var en möjlighet att förbli overksam. Sålunda lyckades ej detta land att tillvinna sig andras förtroende emedan det ej hade något förtroende till sig sjelf; det kastade bort de förmånligaste tillfällen, och