Aftonbladet – 24 oktober 1861, sida 2

nom. Huru många gånger hade icke mor och dotter begifvit sig ut på vägen, hvarifrån Hugo skulle återkomma! Huru många tårar hade de icke utgjufit hvarje afton!... Huru många sömnlösa nätter tillbragta unMen det var icke endast i enkan Michelets anspråkslösa boning som bekymmer och oro herrskade. De voro icke heller främmande i hertigliga slottets EA och lysande salar. Uppblåst af högmod och förlitande på sin makt var hertigens hjerta icke tillgängligt för dessa känslor; men de lågede så mycket mera hans i!fomma och ärleksrika maka. Om hon i sin oro fruktade för den unge Hugos öde, tänkte hon med icke mindre ångest på sin mans och sina barns framtid. Hertiginnans misstankar att skickningen af harskinnen endast var en förevändning för en hemlig och brottslig mission vVOoro alltför väl grundade. Pen ed, som hertigen några år förut aflagt på korset i S:t Lo, ansåg hon i sin fromhet mera helig n han. Derföre föresväfvade henne beständigt konungens vrede, hotande h:nnes mans hufvud, likasom ett på ett hufvudhår hängande svärd. Då hertigen endast med ett föraktligt skratt bemötte hertiginnans själsångest och då lidandet förenar menniskors bjertan, så drogs äfven hertiginnans afen naturlig hemlig sympati till enkan Michelet, som begrät sin sons död. För öfrigt slötos dessa hjertan närmare hvarandra genom ett gemensamt intresse. Om Hugos återkomst satte en gräns för modrens sorg, så kunde också j hertiginnan hoppas att hon, åtminstone för denna gång, ej hade något att frukta för sig och de sina, ty hon var då förvissad om ait den unge budbäraren hade undkommit den kungliga rättvisans handt!angare. I enkans blygsamma boning fanns icke ett föremål, som icke beständigt återkallade minnet af den frånvarande sonen för den: