Aftonbladet – 24 oktober 1861, sida 2

jär din morbror och du min systerson, hvår: om icke tager jag min hand för alltid ifrån dig. Farväl nu, mitt barn! var vis och försigtig.4 Sedan han kysst på pannan sin systerson, hvilken blef stum af förvåning, tryckte han ömt hans hand, lemnade honom något penningar och försvann i nattens mörker. Några sekunder derefter hörde Hugo honom aflägsna sig hastigt, och ljudet af hästens : ofslag bortdog småningom i fjerran. I dagningen gaf Vermeil befallning om hästarnes förspännande. Så smart han fått veta hvad han var skyldig, försökte han såsom betalning lemna värden anvisning på den skadeersättning han hade att fordra af hertigen af Bretagne. Värdshusvärden vägrade visligen detta anbud och fordrade genast betalning, icke allenast för hvad köpmannen redan var skyldig, utan äfven förskottsvis för de sårades värd. Då köpmannen hörde dessa fordringsanspråk, så fullkomligt grundade på lag och rätt, begynte hän ännu mera beskärma sig öfver sina lidpa förluster; men han vanningenting derpå. Slutligen måste han under suckar utbetala den fordrade summan, sägande derunder att han var en ruinerad man; att hans reskassa hade försvunnit; att han vore tvungen att under vägen och till stor förlust sälja en del af de för konungens räkning ämnade varor. Detta föregifvande var ingenting mindre än sannt. Det var ör den sluge köpmannen endast ett medel ör att till en viss grad urskulda det bedräeri han ämnade under resan utöfva mot sina båda nyss antagna biträden vid. forslingen af varorna. Femte KAPITIET. Vi behöfva icke omtala i hvilken oro enkan Michelet och hennes dotter tilibragie de för Hugos resa bestämda s x dagarne. Då denna tid tilländalupit öfvergick deras oro i dödsångest, som ökades för hvarje minut och timma de förgäfves väntade ho