Aftonbladet – 19 oktober 1861, sida 2

Magister Sohlman tolkade derefter rektor Gumeelii fordna lärjungars känslor af hängifvenhet och tacksamhet samt af medborgerlig beundran, och öfverlemnade härvid en summa af 3000 rdr rmt, som blifvit sammanskjutna af ett antal bland karolinska läroverkets fordna elever, och hvilka äro ämnade att bilda en Otto Joel Gumelii stipendiifond vid detta läroverk, för hvarsvanvän dande och förvaltning rektor Gumzelius skall uppsätta de närmare bestämmelserna. Rektor Gumeelius tackade med djup, rörelse, för detta vedermäle-af fordna lärjungars hågkomst och tillgifvenhet. Friherre H. Hamilton gaf derefter i varma ordalag ett uttryck åt den aktning som rektor Gumeelius förvärfvat sig inom. provinsen och framhöll särskilt den tacksamhetsskuld, i hvilken ett så stort antal föräldrar och målsmän stå till honom, samt reciterade till slut nedanstående af hr B. W. Lindblad författade verser. Under loppet af middagen inlopp ett telegram från läroverket i Strengnäs, hvaruti uttrycktes dervarande lärar2s lyckönskan och deltagande. På aftonen uppvaktades rektor Gumeltiue af läroverkets ungdom, som med facklor och sin instrumentalmusih i spetsen tågade ull hans. bostad och der utförde flera säånger, deribland-en författad af en bland-lärjungarne. Sällan har en medborgerlig hyllning varit mera rättvis än den som i dag egnats rektor Gumelius och sällan torde den ha varit enhälligare och med. mera varmt deltagande hemburen. Till OTTO JOEL GUMAELIUS vid festen den 16 Oktober 1861. Hur mången pilt med bok i hand, Med kinden värmd af helsans brand, Hur mången skol-generation Stått för din rektorstron! — Och af de fordna piltårs flock Går mången nu med gråsprängd lock; Men, ungdomsfrisk, som förr, ännu Ar samme rektor du. Hvad gör att så — vid sjutti år! — Ditt sinne späns, ditt hjerta slår? Ur ungdomskällan, evigt klar, Din dryck du hemtat har. Men ej för dig hon låg i skyn; Vid drömda öars himlabryn; För dig den ungdomskälla klar Den trogna mödan var. Att lefra är att verka blott! Det är ett ord, söm du förstått; När ut i lifvets kamp du drog; Du det till valspråk tog. Och gladare ej yngling är, Som skyndar un sin hjertans kär, An du ännu vid sjutti år, När mödans stig du går. Ej buller du i verlden gjort Ej ryktet om dig talat stort, Men hvilken af oss räkna kan De segrar, dem du vann? Hvart sinne du till rät a böjt, Hvart. ogräs du ur vägen röjt, Hvärt ädelt frö du ammat opp, En framtids späda hopp? Uti det gamla Romas dar Medborgarkronan lönen var För den åt staten kunde ge En räddad borgare. Dig vare denna krona räckt För hvarje sträfvan du har väckt, För hvarje medbargsmannaädygd, Som fostrats i ditt skydd ! Se — fjerran uti land.och stad Så mången boning vinkar glad, Der lifvets goda englar le, Och barnen liksom de; Mer: fadren tar sin son på arm Och talar om, i hjertat varm, Hur gamle rektorn hägnat har Hans egna barndomsdar. Hel dig! Ej sjunka skall ditt namn, Ett stjernskott likt, i ge famn; Och hvad du verkat, det består I tider efter vår. Se, Sancta Pietas det är, Som hög och låg församlat här; Tag mot vår hyllning glad och fri: Du skall ett Minne bli! En minnesvård öfver fornforskaren