Aftonbladet – 17 oktober 1861, sida 2

flärdfrilt och oförderfvadt folk, enkla, okonstlade naturbarn, fria från konvenansens och ståndsfördomarnes band. Till hans dom:område hörer likväl äfven byn Ramsau. Der är urgamwal sed, att ingen gosse eller llicka får gifta älg ttloin sin egen by. De stolta bönderna skulle hellre med egen hand döda sina barn än tillåta att de föranledde aågon främmande inblandning på den gamla stammen.4 Ryktet hviskar att något ditåt blifvit ei gång utfördt ar den stoltaste bland de stolte, Rupert i Storgården, kallad Storbonden, hvars Sysweraotter naae förälskat sig i en främling, men en natt befanns drunknad i en brunn. Huru hon omkommit visste egentligen ingen alt förlälja, men nan sade, att Btorbonden säg så dyster och skygg ut som han gjorde, derföre att han rade ondt samvete, derföre att han hade sågot att dölja. Men nu fogar händelsen, utt Storbondens egen. dotter, den stolta. och :gensinniga Veronica, råkar förtlska sig i in rask jägare från en abthb by. Både on och hennes älskling äro likväl så ge:omträngda af öfvertygelsen om Ramsauedens okränkbarhet, att det icke ett ögonslick faller dem in, att de någonsin kunna i ega hvarandra. Vid de tilldragelser, unler hvilka ömhetsförhållandet mellan de inga tu uppstår, skymtar likväl alltjemt i bakgrunden den tragiska händelsen med ysterdotterns död, tills slutligen den sorgiga sanningen afslöjas och företer den förärliga lärdom, som ändtligen bryter fördonen, först hos den unge lätdtdömären, som åkat just i Ramsau återfinnn sitt hjertas yrud, och till sist äfven 03 deh stölte Storvonden och de andra Ramsau-Vönderna. Alt sämre stoff än detta blifvit bearbetadt ör scenen lider icke nåzdt tviftel. Hvad iter angår sättet huru detta i förevarande all blifvit verkstäldt, så igenkänner man leri fru Birch-Pfeiffers vanliga skaplynne: en cke obetydlig scenisk savoir faire, som förstår ut på ett spännande sätt gruppera händelserna ;ch att ganska väl sainmanhålla intrigens rådar; ett starkt jägtande efter larmoyanta scener, någon svulst i dialogen och i allnänhet ett språk som icke just är de peroners, som framföras på scenen. Företrälesvis gäller detta om landtfolket, och den ör flere af våra skådespelare äfven eljest vält kinkiga uppgiften att, med natuttrohet .pela bonde eiler bondflicka blir derigenom : icke ringa grad försvårad. Vi drista t. ex. cke påstå, att hr Swartz skulle ha lyckats ullkomligt i Fals-Tonis, stengetsjägarens rol, om karakteren varit väl och konseqvent hållen — vi (0 tvärtom att bendgösse-roler icke äro denne skådespelar 8 genre — men för visso blir den för hönom ånhl svärate, då han esomoltast har att uttrycka sig på ett sält om för bondgossen ingalunda är naturligt eller i kostymen, om uttrycket må tillåtas oss. Alldeles detsamma gäller om fru Hvas: ser såsom Veronica. BSkådespelefskan kan gerna skrifva på författarinnans räkning en hel del af skulden för att man icke egentNigen ser till någon bondflicka Veronica, på samma gång som hon kan räkna sig till förtjenst, alt åskådarne, om de plömina anspråken på naturtrohet i nyss antydda hänseende, likväl. se med rätt mycket nöje den raska och sjelfrådiga flickan och med intresse iakttaga huru hennes ömhet för den der djerfve jägaren växer I samma mån hon tror sig af hönom förbisedd och ringaktad. Något bättre hållen är Ruperts, bonde-aristokratens karaktler, och den framställes också af hr Dahlqvist på ett ganska effektfullt, på sina ställen gripande sätt, viljande vi dermed dock visst icke påstå att heller han är så helt och hållet bonde, hvarken genom författares eller skådespelares tillskyndelse. Största betänklighet med afseende på möjligheten att få se ett natursannt spel får man, vid en blick på affischen, då man ser att fru Hedin spelar Afra, Ruperts systerdotter, såledc8 äfven hon en bondflicka. Denna omtyckta skådespelerska här nemligen alltför mycket gjort salongernas eleganta hållning till sin egen, för att man skulle kunna af hehhe begära ett troget framställande af enfalden från landet. Men man blir vid pjesens åskådande angenämt öfverraskad. Afra är visserligen Ruperte systerdotter och bär landtlig drägt, men hor är uppfostrad i förnäma verlden, och ha helt nyligen återvändt till sin hembygd, ja vi kunna gerna förfro läsaren, att hon är den flicka af folket, som den unge adelsmannen-landtdomarenälskar, men ickt ansett sig kunna äkta, och hvilken han helt oförmodadt återfioner i Ramsau. Hon är således, då man får nöjet göra hennes bekantskap, verkligen det, hvartill våra skådespelerskor gemenligen göra alla bondflickor. nemligen en till bondflicka förklädd verlds dam, . och hon har således i fru Hedin en förträfflig representant.. Hr Sundberg, såsom den ömsinte, något deklamerande och någo: patetiske adelsmannen, är utsatt för frestelser att falla in i det gråtmilda, hvilka isynnerhet för honom, som har en naturlig benägenhet åt det bållet, äro synnerligen älventyrliga och svåra att besegra, något son sär just icke heller kan sägas ba lyckat ionom. — Fru Bock är såsom hon bör, dyster och olycksbådande, såsom den alltjemt i sorgdrägt kringvandrande imodren till de på ett så hemlighetsfullt sätt i brunnen drunk rade unga flickan, som föll ett offer för den hårda Ramsau-seden. Ståndsskilnaderna utgöra ämnet äfven för det stycke, med hvilket Södra teatern den na speltermin öppnat sina representationer Men författaren till folkkomedien Hemkom sten, signaturen Ufler; har icke framställ: striden mellan ståndsoch bördsfördomarnt i ena sidan och upplysnihg och fördomsfri