Aftonbladet – 15 oktober 1861, sida 2

Den på ett annat ställe i bladet meddelade broschyren Rhen och Weichseln har gifvit Times anledning till att utgjuta sin harm och sina farhågor i följande artikel: Konungen i Preussen har i Compiegne blifvit emottagen af kejsaren med en utmärkt artighet, emotsvarande värdens och gästens rang; af pressen med en ansenlig portion smicker, smaklöst och föga begripligt; samt af denna nybakade myndighet. som det tillkommer Ludvig Napoleon äran af att hed skapat, nemligen det halfofficiella skriftställeriet, som emottagit konungen med ett alster, ögonskenligen ämnadt att ilikhet med sina föregångare åstadkomma all nöd:g verkan och derpå behörigen förnekas. XKonungen af Preussen gör klokt, om han mera fäster sig vid broschyren än vid pressens smicker eller den franska monarkens artig: heter; icke derföre att han just i skriften nödvändigt finner franska regeringens verkliga afsigter, utan emedan han deruti med säkerhet finner hvad berörde regering vill att man tillskrifver densamma, för att sedermera kunna handla i öfverensstämmelse härmed. Säkerligen har man väl aldrig sett ett så besynnerligt sätt att välkomna en hög resande från ett aflägset land, som det franska pressen här begagnat. Vi tro att man förr. lika litet i det offentliga lifvet som i det enskilda, ansett pödigt, att emottaga en utmärkt främling med den förklaringen, att de, som nbjudit honom, ej hysa den ringaste afsigt att bedraga honom, att plundra eller döde honom: Vänner emellan, ja endast emel lan bekanta, anses vanligen sådant falla af sig sjelf. Hvad har nu Frankrike här Gjort Huru djupt måste ej dess regering hafva sjunkit i sin egen opmion, då den finner af nöden ut emottaga en vänligtsinnad suverän med len försäkran, att Frankrike ej har någon åstundan att göra den flod, som genomskär let inre af hans besittningar, till sin naturliga gräns. Frankrike spelar i denna brosehyr samma roll som lejonet i fabeln, som iltjemt slösade sina vänskapsförsäkringar på de öfriga djuren, och sökte förmå dem till ett besök i dess kula, utan att låta af-. skräcka sig utaf de högar af ben, som omgåfvo ingången. Hufvudsyftet med Rhen och Weichseln är att öfvertyga konungen af Preussen om, att Frankrike ej hyser den ringaste tanke på att utsträcka sin gräns ända till venstra stranden af den stora tyska floden, och detta helt enkelt af den orsaken, att det ej dervid har något intresse. Detta argumentationssätt är i oeh för sig föga lugnande. Få personer skulle känna sig synnerligt lugnade al att höra en starkare säga, att det ej är hans afsigt att ta af dem deras ur eller deras börs, emedan denna börs eller detta ur. skulle vara honom till föga nytta. De skulle troligen fatta mera förtroende till honom, om han anförde bevekelsegrunder af något mera upphöjd art. Rätt och orätt kunna ej förändras; men den uppfattning. som en menniska har om sina intressen. kan dagligen undergå förändring. Nu ä det också ganska möjligt, att en menniska har för sig fullt klart hvad hennes intressen fordra, men anser nödigt att hålla fram någonting annat. Å et är ganska sannt, som det står i broschyren, att en flod är en. olämplig gräns, en dålig försvarslinie, Det är ganska sannt, att Frankrikes styrka ligger i dess helgjutenhet, och vi skulle kunna tillägga, att det äfven är ganska sannt, att de militära operationer; som voro nödiga för att sätta Frankrike i besittnins af Rhenoränsen och