Aftonbladet – 3 oktober 1861, sida 3

hand, öga mot öga. Hans ansigte hade för ett ögonblick återfått uttryck af fullt medvetande. men snart kom en förändring der öfver. Liksom vattnet, nyss berördt af en solstråle, förlorar sm klarhet och blir dunkelt då ett moln går fram deröfver, så förlorade äfven Thorntons ansigte allt lefvande uttryck och blef ånyo askgrått och själlöst. cRör ej min hand4, utropade han, den är förbannad; det är en mördares hand, och han sträfvade för att komma lös från henne. Hon sökte att qvarhålla honom, på vsumma gång som hon med milda, kärleksfulla ord bemödade sig att lugna honom. Det ville dock till intet gagna. Just då de, under denna beklagansvärda strid och utan att de sjelfva tänkt derpå, hade närmat sig fönstret, kom en man häftigt instörtande i rummet. Detta var nog för alt bringa Thorntons sinnesskakning till fullkomligt vansinne. Hämnaren, hämnaren! skrek han, stötte våldsamt bort Clara och innan någon hunnit tänka derpå, hade han kastat sig ut genom fönstret. Ett tvåfaldigt skrik genljöd i luften; hon blickade ut, såg en liflös gestalt ligga nedanför på marken, såg en röd ström flyta fram under den och sjönk derpå sans-: lös till golfvet. Den person, hvars ankomst hade framkallat denna fruktansvärda katastrof, var Thorntons tjenare, hvilken, då han saknade sin herre, först hade genomsökt hela parken och, då han ej fann honom der, hade skyndat till doktor Ternel för att rapportera hans försvinnande. Olyckligtvis var ej läkaren i sitt arbetsrum och mannen, som hörde att någon strid var på färde i rummet bredvid, skyndade dit in — med hvad resultat veta vi redan. Han gjorde genast allarm och i samma