Aftonbladet – 3 oktober 1861, sida 3

stiken utfaller afgjordt gynnsam för teatern. Ingen medlem af yrket har stätt inför britisk domstol såsom anklagad för gröfre brott, och tramför allt har aldrig bödelns hand sträckt sig till någon aktör. Får man häraf sluta att de äro fritagna från fel? Detta är åtminstone icke de gamla direktöäsigt; de beskylla främst den engelske skådespelaren för frihetssträfvan och fåfänga. Till det första af dessa anlag bör: man utan tvifvel hänföra deras korta kontraktstid och deras irrande lif. England räknar bland eina första teaterförmågor en hel mängd nomadiserande aktörer, hvilka lysa och försvinna i landets många städer. De britiska öarne synas till och med vara en för trång lokal för deras äfventyrliga ande. De flytta då, dessa den dramatiska konstens pilgrimer, till andra delar af verlden. Det allmänt utbredda engelska språket bereder dem en publik öfver hela jo: dklotet, hvarlöre äfven åtskilliga af Londons skådespelare flyttat till Amerika och Australien. En gammal aktör vid Covent-Garden(teatern afreste sålunda äfven till Amerika. Han påfann ett sätt att derslädes bygga sig en egen teater för billigt pris; det är sannt alt teatern var flytande. Han reste uppför Mississip i floden inåt landet; der byggde han sig hvarje år ett träskjul, hvilket han placerade på en flotta och försedde med dekorationer, kostymer och öfrig teater utrustning. Den om våren temligen snabba floden nedförde utan vidare tillhjelp denna flytande teatersalong. Invid hvarje by och större plantage stannade man; man uppreste en flaggstång och man blåste i en trumpet. Askädare saknades icke, emedan mar visste att man ej kunde återse teatern förr än nästa år. Någon gång mötte den un der vägen något ångfartyg, på väg till Louis ville. Då var det stor recett, ty ombord funnos en tusen passagerare, hvilka icke önskade något bällre än att få öfvervara representationen, medan man på ångbåten intog stenkol. Hela den dramatiska kåren bestod af skådespelaren och hans familj. hvilken tillväxte och ökade sig trots alligatorer och gulfeber. Då teatern sålunda långs Mississippi nedflutit till New-Orleans, dugde den endast att söndertagas och försäljas som brännmaterial, ty det hade kostat för mycket att släpa den tillbaka uppför floden. Direktören återvände med sin familj på ångbåt till det inre af landet, byggde sig en ny teater och fortsatte så år ut och år in. Teateryrket i Eng!and är mera öfverlemnadt åt tillfälligheten än annorstädes. Man har derstädes ingen högre teaterskola eller någonting liknande. Den som vill omfatta teaterbanan måste taga lektioner hos äldre aktörer och aktriser, hvilka mera eller mindre redan lemnat scenen. För att försäkra sig om elever låter miss Charming, eller någon annan, kungöra i tidningarne att hon för nästa saison ernar upprätta en teater i provinsen och att hon företrädesvis skall vid (ruppen anställa de elever, som visat sig ega de största anlagen. Efter att hafva erhållit sin första uppfostran, förena sig de unga aktörskandidaterna till dramatiska klubber, der de utföra den engelska teaterns mästerverk. Den svåraste affären blir alltid att vinna en anställning. De äro tvungna att noga genomläsa CEra4, som är teaterns officiella blad. De skola der finna upplysning om allt som kan angå den dramatiska konsten och finna äfven annonser såsom dessa: Man behöfver en bof?. ?En senti mental lady önskar uppgöra ett engacement: hennes vilkor äro måttliga?. Der finner man äfven adresser på dramatiska agenter, hvilka åtaga sig att inskrifva sökandens namn i en bok och att emot tio procent: honorarium skaffa honom kostymer och öf riga tillbehör, dem han måste ega för att med heder kunna uppträda på scenen. Veckor och månader förgå, kandidaten besöker flitigt agenturen. Slutligen lyckas han vinn: anställning. Naturligtvis begynner han ch bana i provinsen. Der dröjer han icke ati upptäcka mycket oäkta glitter och falsku färger bakom förhänget, icke blott på ak trisernas drägter och kinder utan älven J alla saker i lifvet. Medlemmarne af du dramatiska truppen äro betalda för veck: och emottaga i allmänhet en högst ring: lön; lyckligt om de sedan få den! En sto: del direktörer begynna säsongen utan ci skilling och kasta sig in i företaget riske rande både sig och sin trupp. Efter en eller två månader mulnar direktörens anletc och en vacker lördagsafton förklarar han sig urståndsatt att betala mera än hälfter af det utlofvade honorariet. Denna nyhet är vanligen ett förebud till en ännu värre: teatern stänges, i brist på åskådare, långi innan säsongen är slutad. Det gifves naturligtvis undantagsfall, men då är nybörjaren tvungen att anstränga eitt minne till otro ig grad, emedan man gifver olika stycken hvarje afton; dessutom får han om nätternv resa i omnibus från den ena staden till der andra, ty det är sällan en direktör icke spelar vid flera teatrar inom en viss omkrets. Fill denna så bepröfvade trupps lidanden hörer vanligen en gammal aktör, som blilvit bitter af eviga motgångar. Som han påstår sig hafva sett den engelska scenen: stora mästare, nedtrycker han nybörjaren: bemödanden med ständiga invändningar on Kean, Liston och Bannister. För öfrig: skulle en nybörjare hafva orätt att klag: öfver de svårigheter han i provinsen ut sättes för, ty Englands alla stora aktörer hafva gått samma väg. Skola vi icke till slut säga ett ord om ak