Aftonbladet – 3 oktober 1861, sida 3

minut kommo många personer tillstädes, bland andra äfven doktor Ternel. Sedan läkaren Jemnat Clara, som fätt de våldsammaste spasmer, i en af sina medhjelpares vård, skyndade han, blek men sansad, att se hvad som skulle kunna göras för den olycklige, som vari ännu större behof af hjelp. Thorntor blef skyndsamt förd till sitt eget rum och efter noggranna undersökningar befanns det att, oberäknadt många obetydligare skador, hans högra ben var atbrutet. Brottet blef genast och lyckligt förbundet och åtskilliga medel använda för att återkalla honom till lif. Förgäfves försöktes dock hvarje konstens hjelpmedel för att återväcka honom till medvetande. Dagen gick, natten kom, en ny dag randades och ännu låg Thornton sanslös; — hade ej hans svaga, osäkra puls varit, så skulle man lätt hafva trott honom vara död. Doktorn var i den största oro för att hjernan möjligen fått en stöt, som ingen mensklig makt skulle förmått hjelpa, men denna oro gömde han inom sitt eget bröst, medan under hans tillsyn hvarje kändt medel användes; han tog sig icke ett ögonblicks hvila och lemnade blott Thormons sjukbädd för att säga några uppmuntrande ord till Clara, som låg i ett feberaktigt tillstånd i ett rum på stället. Doktor Ternel, ömsom läkare och själasörjare, stred tappert emot både kroppens och sinnets lidanden. Omkring middagen nästa dag, sedan den olyckliga höndelsen egt rum, hade Ciara, alldeles betagen af trötthet, fallit i sömn då doktorn kom in. Han såg i hög grad upprörd ut och kämpade synbarliven för att bibehålla sjelfbeherrskning. Det händer ofta att män, som äro i högsta grad härdade emot smärtsamma själsrörelser, förlora all sinnesnärvaro vid en stor glädje.