Aftonbladet – 3 oktober 1861, sida 3

iriserna? Efter restaurationen, då qvinnornå först begynte uppträ!a på scenen, blef klädlogen snart belägrad af hofherrar. Det behöfdes en formlig befallning af Karl II för att hämma detta missbruk. Numera är scenen så godt som stängd för fremmande. Uli provinserna anse flera direktörer det vara sin pligt att öfvervaka sedligheten inom truppen. Oftast, man måste tillstå det, hjelper denna kontroll endast till att rädda skenet. Jag har någongång på Londons gator mött en ännu ung gråhårsman; han ser på omgifningen med en förvirrad blick och inträder om aftonen i en asyl för dårar. Teaterns krönika upplyser, atthan varit en gentleman, rik och aktad, och att en engelsk skådespelerskas koketteri och trolöshet hafva bragt honom till detta elände. På en landsortsteater inträdde en aktör, som tillika var dess ledare, just då man höll på att repetera en ny dram. Han hade ett papper i handen, det han sträckte åt aktörerna och aktriserna med ett på en gång allvarligt och komiskt uttryck, frågande: — nåväl hvad sägen j härom? Hans hustru, som längesedan öfvergifvit honom och nu var anstäld vid en teater i London, underrättar att han nyligen blifvit far. Likväl bör man ingalunda döma engelska aktriserna härefter; det gifves de som hedra teatern såväl genom sitt uppförande som genom sina talanger. Familjelifvets band äro så starka i England, att de, bättre än annorstädes, motstå dåligt inflytande utifrån. Aktören är ofta en lycklig familjefar; aktrisen är en maka, en moder eller en dotter, som har pligter mot sitt hem, der man ofta förgäfves skall söka den koketta, lättfärdiga aktrisen, som man i går såg på scenen. Största delen bland de engelska artisterna, män och qvinnor, fästa mycket afseende vid att upprätthålla en absolut skilnad mellan teateroch hemlifvet. En komiker af första ordningen roade a la aftnar sin publik i London, men var i sitt hem ytterst allvarlig. Han skaffade sig en betjent från landet; innan decne fick inträda i hans tjenst gjorde aktören det förbehåll, alt betjenten icke finge sätta sin fot i en teatersalong. Betjenten motstod länge den förbjudna fruktens lockelser. En morgon, då han inträdde i sin herres sofrum, utbrast han i gapskratt. . COlycklige, skrek aktören, du har sett mig på teatern i går!4 Han afskedade betjenten genast, ty såmyceken vigt lade han på lydnad och aktning af sin omgifning. Artisterna äro i intet land kända hvarken för sparsamhet eller beräkning; detta är deras minsta fel för öfrigt. Man u;präknar dock i England, att börja med Shakspeare sjelf, en hel mängd aktörer som vunnit en betydlig förmögenhet och sedermera lyckats bibehålla den genom en förnuftig ekonomi. Hvad jag dock älskar mest i Storbritannien, det är de institutioner som komma den svaga delen af scenens konstnärer till hjelp. Der finnas en hel mängd fonder, ur hvilka skådespelarne vid inträffadt obestånd erhålla en försträckning, der de vidare erhålla respenningar för att kunna begifva sig till sin anställning i landsorten, och slutligen utdela dessa fonder äfven lifstidspensioner. Af sådana mera betydande understödsfonder finnas fyra i London. Dessutom uppför man för det närvarande en större asylbygnad för ålderstigna dramatiska artister — en Dramatic College — hvilken skall blifva storarfad, med biblioteker, samlingssalar m. m. Man har kallat denna bygnad det vackraste monument upprest åt William Shakspeares minne. Man frågar väl huru en inrättning, så stor och frikostig, kunnat uppresas så hastigt. Hela verlden har bidragit dertill: alla dramatiska assuranssällskap hafva gitvit cn bestämd summa; aktörer, fåsom kKean och Webster, hafva skänkt ända till 250 pund sterling; teatrarne hafva gifvit särskilda ryresentationer för detta ändamål. För ett år sedan hade man i kristallpalatset anordnat en stor fantasimarknad till förmån för Dramatic College. De vackraste och ryktbaraste aktriserna i London hade förvantlat sig till butikmarmseller. De minsta småsaker betalade six oerhördt dyrt, men hvem hade väl någonsin handlat med större intresse? Det sceniska yrket synes således i England höja sig dag från dag. Alla samhällsasser älska teatern, alla äro intresserade af att aktörernas och aktrisernas lif vore utmärkt af sedlighet, ty det är hos den sceuiska konsten hela verlden begär en stunds förströelse efter de svåra arbetstimmar, hvilka icke ens de privilegierade klasserna kunna undvika.