Aftonbladet – 3 oktober 1861, sida 3

-9ig vissti början deremot — men härledde sig missnöjet väl från de religiösa sekterna? Nej, visst icke! det var ifrån skådespelarne, hvilka, uppretade vid minnet af gamla förföljelser, frågade med hvad rätt man låtit det evangeliska ordet inkräkta scenen. Frågan bilades dock mycket: lätt, emedan direktörerna funno sin uträkning dervid; och uu äro många teatrar i London den sjunde dagen i veckan förvandlade till kyrkor. Då Jag för några dagar sedan gick förbi CityTheatre fann jag derstädes två affischer. Den ena var om veckans spektakler, den andra anmälde den gudstjenst, som just vid samma tid firades. Jag Känner en resande fransman, som fann sin söndag ytterst tråkig i London och ströfvade Tångs gatorna för att söka någon slags förströelse, då han oförmodadt finner en öppen teater. Han inträdde tull af hopp; men då han icke förstod engelska, gjorde han sig ett ytierst falskt begrepp om den representation han bevistade. Allt hvad han kunde finna, var att pjesen föreföll dålig och att söndagarnes enformighet äfven synes sträcka sig till teatrarne. Under det föregående året gaf man på Haymarket-teatern en komedi vid namn tVerlden och teatern (the World and the Stage), hvilken icke lyckades vinna framgång oaktadt sina anslående partier. Orsaken härtill är lätt funnen; pjesen var nemi ligen en sakförare emot den orättvisa opinion, som ännu råder rörande aktörer och aktriser, men var lyckligtvis ingen teckning af det nuvarande förhållandet. Det har funnits en tid, då man i England icke gerna såg skådespelaren i sällskaper. Numera har upplysningen nedrifvit de murar, som fordom voro uppresta mellan verlden och lea teryrket; men kan man derföre säga att alla fördomar i delta afseende hafva ramlat? Jag vågar icke påstå det, ty jag vet att knappt för två år sedan en föreståndare vid en pensionsinrättning nekade att i skolan emottaga sonen till en allmänt aktad skådespelare. Men jag kan måhända i detta fall säga med Alfred de Musset: Obildad som en skolmästare, ty så många andra fakta bevisa en förändring till något bättre. Det är tillräckligt att påminna om den stora middagen för Charles Kean. Sexhundra ädlingar och gentlemen voro dervid deltagare. Presidentens stol var upptagen af hertigen af Newcastle; sjuhundra ladies fyllde gallerierna, och då m:me Charles Kean inträdde i bankettsalen helsades hon med uthållande handklappningar. Man invänder möjligen att Charles Kean genom sin uppfostran och sin framgång varit ett undantag på den dramatiska banan — men är det ieke likaså på alla konstnärsbanor, att endast de större talangerna blanda sig med aristokratien? Å en annan sida har en engelsk parlamentsledamot, som befann sig i dåliga affärer, tagit afsked och sedermera uppträdt I på tiljorna för att betala sina skulder. Förändringen i de engelska sedvanorna är likväl mest synlig i förhållandet till aktriserna. Fordom var äktenskapet dem så godt som förbjudet. En af de första qvinnor, som efter restaurationen uppträdde på den engelska scenen, blef bedragen af Aubery de Vere, den siste hertigen af Oxford, hvilken lyckats lörmå henne att tro på en hemlig vigsel. Det räckte icke länge innan hon upptäckte att detta giftermål var falskt, att presten varit förklädd och vittnena tillhört hertigens betjening. Förgäfves åberopade den bedragna de engelska lagarnes skydd, förgäfves kastade hon sig tör konungens fötter, begärande rättvisa; ett äktenskap mellan en ädling och en aktris var den tiden så alldeles emot de rådande begreppen, att hon icke kunde erhålla någon upprättelse. Jag måste tilllägga att förföraren dog öfverkopad af hedersbetygelser och blef begral i Westminster. Något sednare kunde n annan aktris, miss Oldfield, 0 Ain skönhet, sitt förstånd och sina tuf3 icke förmå de två enda karlar, dem hon under loppet af sitt lif varit fästad vid, att gifta sig med henne. Den sednare af dem var general Churchill. Henzes tvetydiga ställning hade för resten något så intresseväckande, miss Oldfield förstod så väl att iaktaga sina äktenskapliga pligter, utan att vara. gift, att hon var emottagen i de bästa kretsar, till och med vid hofvet. En af Storbritanniens första ädlingar, som vågat bryta med fördomarne, var lord Peterborough; han äktade 1735 ett fruntimmer från teatern. Alltsedan denna tid hatva äktenskapen mellan män af verld och aktriser blifvit mera allmänna, ehuru de fortfarande mött en stark opposition i den allmänna seden. Fadren till den te re mm mw tid med sin familj, emedan han tagit till hustru aktrisen miss Castello. Georg Canning visade det oaktadt alltid en stor aktning för sin moder, till hvilken han skref hvarje söndag — den enda dag han egde ledig. Under dessa sednaste år her förhållandet blifvit fullkomligt ändradt. En hel mängd aktriser hafva genom äktenskap blifvit in tagna i aristokratiens högsta leder. Vanligen hafva de dervid lemnat teatern, men ätven många af de aktriser, som nu uppträda, äro gifta med läkare, litteratörer och artister. De flesta bibehålla sitt fordna namn såsom miss, under hvilket framgången pä sätt och vis förlofvat dem med publiken. De engelska aktörernas. moralitet har turvis varit antastad och berömd, allt efter den ståndpunkt granskaren innehatt. Jag skall endast hålla mig till fakta. BrottmålsstatiBotendtflrtenNENN ryktbare Georg Canning stötte sig för allhand, öga mot öga. Hans ansigte ansigte hade för för ett ögonblick återfått uttryck ar fullt med