Aftonbladet – 3 oktober 1861, sida 3

Thornton. Öfverraskad mer än som kan beskrifvas, hade hon emellertid af läkaren blifvit alltför väl varnad och undervisad hvad hon i en dylik belägenhet borde axta sig för och att hon på inga vilkor finge visa sig vara upprörd. Hon fortfor således att spela, under det hon på allt vis bemödade sig om att återvinna sjelfbeherrskning; sluttigen vände hon sig lugnt till honom och sade: . Ar det du, Mortimer? Hur är det med dig, min vän?4 Och utan att stiga upp, räckte hon honom sin hand. Han tog den ej, men betraktade blott hennes antigte temligen lugnt, ehuru med en liten skymt af skygghet. Skall jag sjunga Drottning Mab för dig? fortfor Clara. Den brukade du gerna vilja höra vid Owlscombe; du minns den ju? Han svarade ej på hennes fråga, men fortfor liksom undrande att betrakta henne. Till slut utbrast han: Jag undrar hvar den andra kan vara? Hvilken annan? sade hon och steg långsamt upp. Det finnes blott en Clara, som du väl vet — din Clara. Vill du ej taga henne i hand? Hon böjde sig litet framåt under det hon talade. Han såg nöjd ut, log och syntes tveka huruvida han skulle taga den erbjudna handen eller ej; med en barnslig åtbörd vidrörde han den hastigt, men drog genast åter tillbaka sin egen och hviskade för sig sjelf med nedslagna ögon: Hur kan det vara möjligt? Clara närmade sig sakta, fattade båda hans händer med sina, såg honom innerligt i ögonen och sade: eClara, din Clara. Så stodo de kanske tio sekunder, hand i