Aftonbladet – 28 september 1861, sida 2

vare med eder, mina unga vänner; må all lycka följa eder på den bana I hafven valt! Äran skKall säkert göra det, ty det är pligtens väg. Min välsignelse följer eder. At det unga slägte, som I representeren, åt de renhjertade, de själsstarka anförtror Försynen det stora verket: — Italiens befrielse. Fred och endrägt framför allt emellan alla förtryckta, på det att deras förenade stridsrop må ljuda som krigsbasunen utanför Jerichos murar, vid hvars dån förtryckarnes vallar skola ramla i gruset. I skolen skåda den dagen, unga vänner. SOch det skall äfven ni, utropade Salvator och Paolo med hänförelse. Nej, icke jag, — icke jag. svarade Manin; min ande är stark, men kroppen är svag. Dies mei numerati sunt, må jag väl säga med psalmisten, och jag sörjer icke deröfver. Ännu en gång, farväl. Och efter att hjertligt hafva tryckt deras händer, skyndade han bort. Paolo kände sitt hjerta beklämdt, då han földe den ädle mannens trötta, vacklande steg, och han begrundade försynens underliga vägar som låter ett helt folkslags yppersta man lefva och dö med krossad: hjerta. Bravo!4 ropade deremot BSalvator; se det är en man, god som guld! hvartenda ord han säger träffar målet; du tillåter mig emellertid göra dig uppmärksam på att hvad han sade — visserligen mera rakt på saken — var i grunden precist detsamma som jag hade den äran att berätta dig i går afton. Men säg mig, om du vet det, hvarföre han vandrar omkring med en italiensk gramatika under armen? Manin ger lektioner för sitt lifsuppehälle och derföre bär han sin bok under armen. Ja, så är det — 0, hvilket hån af lyckan! —