Aftonbladet – 28 september 1861, sida 2

Kongl. teatern har likväl redan uppfört I ett nytt slycke af något större omfång och af en viss betydenhet, nemligen hrr Dumas it, noir och La kts-komedi ädling. Innehaiva bragt från r il blygsel bemödande sig ett till dölja sitt armod för verlden 0 närmaste, hellre blottställande sig skyllningen att vara en girigbuk än för bekännelsen att han är utfattig, slutligen försörjande sig med redligt och träget arbete, men görande det i största hemlighet, för att icke, såsom han befarar, med kännedomen om verkliga förhållandet smärta sitt barn — såran är den belägenhet hvari författarne framställa sin fattige ädling, den för öfrigt redbare, varmbjertade, ridderlige markis de Ja Fresnaie. Det är framför allt vidi: tecknandet af denna styckets hufvudfigur förfatlarne -nedlagt omsorg och ådagalagt ganska mycken menniskokännedom. De situationer, som blifvit anordnade för framställandet af konflikten mellan den af ärfda för1? domar och vanlig mensklig svaghet missledda hederskänslan och det ömma fadershjertat, äro äfven ofta af gripande effekt. Ett exempel: Markis de la Fresnaie har blifvit nödsakad anordna en middagsmålltid för sin rike granne, bankiren Rigaud. Dennes son Georges älskar mademoiselle Madeleine de la Fresnaie, markisens enda dotter, hans enda tröst och glädje i motgång och fattigdom, och Georges älskas af henne tillbaka. Den äldre hr Rigaud förmodas vid detta besök komma at begära hans dotters hand för sin son, och han har så godt som sjelf bjudit sig till middagen, -Markis de la Fresnaie kan icke, vill icke förkunna det han är för fattig att erbjuda sina gäster, hrr Rigaud far och son, en måltid öfverensstämmande med deras vanor. Han uppbjuder derföre sitt yttersta för att åstadkomma en sådan. Hans sista dyrbarhet, en familjklenod, afyttras, dyra rälter anskaffas och bordet anordnas på bä sta sätt med de små resurser som stå till buds. Olyckligtvis har markisen missräknat sig med afseende på det antal vinbuteljer han änuu trodde sig ha qvar i sin källare. I sista ögonbliaket upptäcker han att der finnas blott tre buteljer. Han hop pas dock ännu att allt skall gå bra; der unge hr Rigaud är kär, han skall fåledes icke dricka mycket; Madeleine plägar aldrig dricka; sjelf skall markisen nog taga sig till vara, och det blir följaktligen tre buteljer för den äldre br Rigaud ensam, hvilket ju bör räcka. Men nej, hr Rigaud den äldre fyller icke blott sitt eget glas ganska flitigt; han förstår äfven att föreslå sådana skålar, att hans bordsgrannar icke utan ohöflighet kunna vägra att dricka honom till. Den första och den andra buteljen äro tömda; hr Rigaud reqvirerar den tredje; den tömmes; han reqvirerar en fjerde! Det är ju icke någon olycka i och för sig, alt vinförrådet råkar bli slut; den kan ingalunda vara tragisk den smärta, som markis de la Fresnaie erfar, när han motser det ögonblick, då hans rike gäst skall begära mer och denna begäran icke skall kunna efterkommas, och då slutligen detts ögonblick inträffar. Visserligen icke, men I man vet föga om menniskonaluren, om man icke fattar, att för markis de la Frespaie — den gamle ädlingen, som icke vill erkänne sig ruinerad, fedren, som anser sin doiters lycka stå på spel — innebär den i sig sjel så lumpna, så obetydliga omständigheten att han icke har fullt upp af vin på sitt bord, en anledning till qval, knappast mindre bittra än. dem som kunna förorsakas al en stor, en verklig olycka. Tecknad, såsom här är fallet, med psykologisk sanning, blir denna situation, såsom vi sagt, af gripande effekt, likasom flera dermed besläg tade, som under styckets fortgång förekomma. Intrigbygnaden är icke alltför utmärkt; och man kunde med något fog anmärka; att t. ex. de omständigheter, som slutligen sammanföra alla de handlande personerna på slottet. Fresnaie, äro, visserligen icke omöjliga, men dock icke mycket sannolika. Hr Almlöf spelar markis de la Fresnaie med: den värdighet, den noblesse, som man är van att finna hos honom i dylika roler, och med en riktig uppfattning af siluationeraa och författarnes intentioner. — Madeleines rol tager i anspråk denna känslans innerlighet, denna förmåga att uttrycka, icke starka lidelser, men en stilla undergifven sorg, en älsklig barnsiig glädje, således just de egenskaper, som företrädesvis utmärka fru Swartz, hvilken också fyller denna rol på ett särdeles tillfredsställande sätt. Hrr Broman och Elmlund (herrarne Rigaud) och fru Hedin (en rik borgarenka, något fallen för prål och benägen att blifva markisinna) utföra äfven sina uppgifter till åskådarnes belåtenhet och nöje. Bland äldre saker, upptagna på Kongliga teatern, har Jolins Ung-Hanse dotter särskilt ådragit sig uppmärksamhet med anledning af nille Ramstens debut i titelrolen. Denna debut egde rum i går afton. Otvifvelakiigt är det efter bloit en enda representation omöjligt att säga om debutanten verkligen kan hafva någon framtid i det stora skådespelet, der hon nu försökte sig, Hennes röst föref 11 alltemellanåt väl svag för den kongl. scenen, så att icke obetydligt af rolen torde ha gått förloradt för de mera afligset sittande åskådarne, men man iaktto med nöje i flera scener ett okonstladt spel och en sann känsla. Publiken mottog debutanten med mycken välvilja och hon blef tvenne gånger framropad. I — — ——.—.. XX X 2 I Na ee o md