Aftonbladet – 26 september 1861, sida 3

maka sig en enda tum för att skaffa bättre utrymme åt denna sjuklig. qvinna eller åt barnet der, och som snäser om man oafsigtligt råkar vidröra honom — cen lefvande bild af motsatsen till all mensklig välvilja. Denna halft konstnärliga, halft nomadiska tillvaro var just i Savators smak, om blott Paolos tilltagande mjeltsjuka ej hade fördystrat den. Paolo blef nemligen allt mera sluten inom sig sjelf, för hvarje dag allt mindre sällskaplig; till och med de ämnen som lågo hans hjerta närmast — Lavinia, Thornton, Clelia, Rom — syntes hafva förlorat sitt välde öfver honom; han afböjde med enstafviga svar alla samtal om dem. Om han alls talade, så var det blott för att ingå på BSalvators loford öfver någon tafla eller staty, eller för att tala om väderleken, utsigterna eller lefvande varelser i en alltför högt sväfvande, alltför öfverdrifven ton, att den ej skulle förråda en på förband fattad föresats. Men äfven sådana vänliga ansträngningar blefvo honom alltför svåra, då aftonen kom. Hvarken sjelfbeherrskning eller goda föresatser kunde mildra eller afvända det anfall af mjeltsjuka, som grep honom sedan skymningen inträdt, och som förkrossade honom både till kropp och själ. Han föregaf. då trötthet, kunde sträcka ut sig på en soffa och så ligga flera timmar med slutna ögon och läppar. Alla Salvators bemödanden att lifva honom — och Gud allena vet huru tålig, uppfinningsrik och mild den lille man: nen var! — blefvo fruktlösa. Det enda resultatet var detta yttrande: Bry dig inte om mig, jag är dödlist uttröttad; jag orkar ej tala något nu, och sådana fraser, hvilka hade till följd att slutl gen äfven Salvator sänkte hufvudet mot bröstet och såg sorgsen och orolig ut.