Aftonbladet – 26 september 1861, sida 3

nad uppförda ha under de sednare åren af elfbrott:n i förening med de stora timmerflot:orna blifvit totalt förstörda. En af dessa broar, belägen nära nti!l Sollefteå hamnbrygi ga, bröts sönder och bortfördes till större delen nedåt ellven, der den ännu qvarligger i grannskapet af Holms säteri. Emedan denna olycka anses förvållad af timmerflottningsbolagets felaktiga arrangementer, lärer meningen vara att mot detsamma anställa rei konventionstalan. Emellertid är kommunij kationen mellan de olika stränderna alltjemt : ganska svår till stor skada för trafiken. i Större delen af vägen förbi Eds, Rösta soch Lidens gästgifvargårdar är anlagd utmed elfstranden och ofta så nära intill deni samma, att den för faller ytterst farlig, särdeIles då marken, som består af lös sandblani dad lera, af stark nederbörd, såsom. fallet i var då vi färdades der fram, blifvit upplöst. och hvarje ögonblick är färdig att rasa ned ji elfven. Emedan vägen skär alla ådalarne ; och går uppoch utför alla nissornaX, är den stundem förfärligt backig, men tillika ut, märkt vacker, emedan öfverallt framträda de mest piltoreska vyer. Trakten är ömsom ödslig, ömsom fruktbar och leende. Elfven bildar ofta väldiga fall och forsar. hvilkas brus höres på långt afstånd. Äfven i dessa från lifligare rörelse alltmera aflägsna trakter, der vägarnes beskafienhet också antyder att man närmar sig den punkt Sder vägen slutar, -— färdas man förbi väl byggda bondgårdar och vackra kyrkor, med sina prestgårdar, som se så trefliga ut, och der gammaldags gästfrihet ännu lärer utöfvas som en kär pligt. Vanligen fortsätta de som resa blott för sitt nöje skull ej färden längre upp än till Lidens gästgifvaregård. Inträffar resan vid den tid då laxen eår upp för elfven och är man intresserad af laxfiske, så kan man inom Lidens socken, der flera stora fall finnas, ännu få en föreställning om huru rik laxfångsten varit i äldre tider, innan den genom ett oklokt förfaringssätt successivt försämrats. Den är dock ännu ganska rik, men långt ifrån så rik som fordom, och den tid torde ej vara aflägsen, då det blir nödvändigt att äfven bättre ordna denna näringsgren. Af hvilken ofantlig betydenhet laxfisket i de norrländska vattendragen är synes bäst deraf att de stora partier lax, dels färsk och dels saltad, som årligen föras till hufvudstaden, blott utgöra en obetydlighet mot hvad inom sjelfva Norrland förtäres. Vid Holms säteri, der fisket idkas med noggrant iakttagande af hvad för detsammas ändamålsenliga vård är föreskrifvet, lemnade laxfångsten i år en bruttoinkomst af 6000 rdr — och, märk väl, detta endast på en punkt i den stora elfven. Enligt berättelse, äfven förekommande i Hilphers samlingar, lärer laxens gång uppför elfven ej sträcka sig längre än till Bråd: önsfallet i Lids socken, omkring 15 mil från elfvens utlopp, der den klippa som binder fallet är så hög, att laxen ej förmår komma öfver densamma. Der i grannskapet nedanför nyssnämnde fall finnes ett ställe kalladt Håfskottet, en trång bassin med lugnvatten. belägen mellan två utskjutande klippor. I denna bassin beger sig laxen för att hvila, sedan den uttömt sina krafter under långa men förgäfves fortsatta bemödanden att komma uppför den branta klippan i fallet. Med en stor håf stänges då bassinens utgång och fisken drages derefter i land. Förr erhöllos på detta sätt 20 å 30 st. laxar i gången; men nu blott några få, ett ytterligare bevis på att laxens antal är i aftagande. Vid Vämdforsen var laxfisket förr så rikligt, tro: ligen en följd deraf att laxens gång uppför elfven just der mötte mesta motståndet, att ett ordspråk uppkommit derom att laxen måste till Nämdforsen, om han än skall gå dit — landvägen.4 Utan tvifvel vore det serdeles nyttigt, om i Brådönsfallet, hvars höjd lärer vara 18 å 20 alnar, s. k. laztrap: por bygdes på så sätt som i Norge flerstädes sker. Det är nemligen absolut nödvändigt för laxen att den anträffar lugnvatten, der romläggningen ostörd kan försiggå och der laxynglet i stillhet får tillvexa. Ju mera laxen utfiskas före romläggningen, desto hastigare afiarer naturligtvis laxfingsten. Det är emellertid högst märkvärdigt, att den ännu kan vara så betydlig, trots all i sekler fortsatt förstörelse. I närheten af Lidens gästgifvaregård bildar elfven ett väldigt fall, som vanligen al resande besökes. Vänder man sig då till socknens gamle komminister, hr Nils Frisendahl, hvilken tillbringat en stor del af sitt lif såsom en värdig predikant i denna aflägsna trakt, och som i densamma är så förtjust, att han aldrig kunnat förmås söka sig derifrån, och får man honom till cicerone, så ledsagas man till Brådöforsen och erhåller intressanta meddelanden både om de i dervarande klippor förekommande hällristningar och andra ålderdomsminnen i orten, om hvilka han har den noggrannaste kunskap. Att läseriet? är vida utbredt i Norrland, är allmänt bekant. Der som annorstädes framträder det både i form af from kristendom och hyckleri. Hvilkendera tormen är öfvervägande kan svårligen afgöras; men lätteligen inses att den sednare formen är mest i ögonen fallande, då detta slags läseri företrädesvis röjer sig just i yttre åt häfvor och i oförställd egenrättlärdighet. Den norrländska allmogen, som i allmänhet ss, hogåfvad med hust förstånd och omcd