Aftonbladet – 26 september 1861, sida 3

i första omnibus, stego ur då den stannade, hvilket ofta var vid en barridre, stundom i någon af förstäderna, intogo sin middag på närmaste restauration och återvände derpå hem antingen med samma omnibus eller med någon annan; Paolo hade vanligen tagit till regel att aldrig hyra en vagn. Och hade han ätven velat göra det, skulle Salvator :ildrig gifvit sitt samtycke. Salvator var förtjust i omnibusar; han ansåg dem såsom de förträffligaste, nyttigaste och mest roande af alla den nya tidens fortskaffningsmedel. Hans observationsförmåga, hvilken var en ibland de minsta, och hans språksamhet, som var en af de största, passade förträffligt för dessa rörliga scener, hvilkas skådespelare oupphörligt omvexlade. På intet sätt besvärad af sin okunnighet i franska språket, talade han fritt och godiynt till höger och venster, förvärfvade sig vänner bland de öfriga passagerarne — och lemnade sällan åkdonet utan att hafva kommit på vänlig fot till den menniskovän — Gud vare lofvad: det finns åtminstone en sådan i hvarje fullsatt omnibus! — som hjelper ur och in de gamla och ofärdiga, barnen och fruntimmerna, och som äri ständig fara att försträcka halsen eller ryggen. under sin välvilliga ifver att insamla poletterna åt konduktören, från dem som silta längst bort. fven inom de trånga grän serna af ett allmänt åkdon är tillräckligt utrymme för att utöfva små välgerningar. Olyckligtvis — och vår lilla vän gjorde snart nog denna upptäckt — finns det äfven rum för sjelfviskhet och hårdhet, och den rörliga, godlynta, menn iskoälskande mannen har ofta sin kontrast i. den der trumpna, vresiga figuren, som anser hvarje ny passagerare såsom en inkräktar e, ja, som en fiende, och som ej för någons skull vill