Aftonbladet – 25 september 1861, sida 3

kallade. Kronolänsman Nordqvist uppträdde som allmän åklagare. För mordet tilltalade smedsgesällen Johan Wilhelm Bookman blef från häktet förehemtad. Han syntes vid sitt inträde i den af åhörare fullsatta tingssalen visa föga ånger öfver det brott han erkänt sig hafva förö vat. Tvärtom smålog han och nickade än til den ena, än till den andra af de gamla bekanta från Lidingön, som han varsnade bland mängden. Protokollet för förra rättegångsdagen justerades och lemnades utan anmärkning. Af detsamma inhemtades, att tilltalade Bookman är född den 10 September 1830 å Cathrinelund uti Stockholms län, hvarest hans fader varit skogvaktare. Säväl fader som moder lefver ännu. Vid 16 års ålder hade han lemnat föräldrahemmet och kommit i lära hos smeden Ericsson häristaden. Ef: ter 6 års lärotid blef han gesäll och har såsom sådan arbetat å verkstäderna vid artillerigården och å Skeppsholmen, samt flera år innehaft arbete hos fabrikör n Garnström, intilldess han erhöll anställning i Finland och der han arbetade från 1856 till 1859. Bookman påstår att han förut icke varit tilltalad för brott, men undergått bestraffning för slagsmål. Bookmans prestbetyg som företeddes innehöll ingen anmärkning mot hans frejd. Bookman, af ordinarie domhafvanden häradshöfdingen Abenius i allvarliga ordalag nu uppmanad att närmare redogöra för förloppet då gerningen föröfvades, vidblef sin vid förra rättegångstillfället afgifna förklaring att han, som förut icke känt gardisten Björkman, efter at hafva å bron fått stryk, återvändt dit för att söka freda qvarlemnade kamrater. Efter att der hafva ånyo af Björkman blifvit slagen, hade Bookman till sjelfförsvar dragit knif, men icke i afsigt att mörda. Tillfrågad hvarföre han försett sig med knif, svarade Bookman: jag böt om kläder, knifven låg i byxfickan, och jag visste inte af att jag hade den med mig ut förr än jag för andra gången blef öfverfallen af Björkman. Arbetskarlen Jonas Jonsson från Wermland, äfvenledes anstäld vid Mölna å Lidingön och hvilken under uppträdet varit i Bookmans sällskap, blef derpå förekallad. Han var en undersätsig, några och 20 år gammal karl, och tycktes lägga föga på sinnet att här förehades ransakning om spillandet af ett menniskolif. Dom hafvanden började uppläsa den af Jonsson vid polisförhöret afgifna berättelse, då Jonsson blifvit hörd såsom vittne mot Bookman. Aklagaren förklarade dock nu, ätt han tili följd af vunna upplysningar ansåg sig föranlåten att äfven tilltala Jonsson, om ock icke för brottets föröfvande, dock såsom upphot till detsamma, hvarföre åklagaren anhöll att intet afseende måtte fästäs å polisprotokollet i hvad det rörde Jonsson, utan denne åläggas. att vu inför tingsrätten afgifva en fullständig berättelse om sin delaktighet uti uppträdet. Denna framställning bitölls af domhafvanden och Jonsson uppmanades att afgifva en med sanna förhållandet öfverensstämmande berättelse. Jonsson berättade: förenämnde söndag: klockan mellan 3 och 4 på e. m. hade Bookman och Jonsson i sällskap begifvit sig från Mölna och ned till krogen vid Lidingöbro. Under vägen dit hade Bookman anträffat en arbetskarl, som låg och sof under ett träd, och denne hade Bookman öfverfallit och slagit blodvite. Jonsson, hvilken igenkände nämnde karl, hade afböjt fortsättning af misshandlingen. (Nämnde karl företräder nu och uppgifver Si heta Anders Nilsson från Öland och vara anställd i arbete vid Hertzby. Han hade på hemvägen blifvit rött och lagt sig att sofva). Jonsson fortfar: Då vi kommo ned till krogen fingo Bookman och jag stryk. Vi gingo då hem till Mölna. Bookman, hvars kläder voro våta, bytte om, och då vi beslöto återvända till bron för att få qvarlemnade kamrater helskinnade hem, gick Bookman vägen fram med uppspänd knif i handen. Jonsson hade varsnat att ookman stack Björkman med knifven, men zenas skyndat bort, ehuru han måst lemna sin mössa i sticket. Under ransakningens fortgång har Jonsson dock lutligen måst erkänna att just han varit den, hvilsen vid hemkomsten till Mölna uppmanat Booknan att återvända till krogen, för att, efter det begge försett sig med knifvar, hämnas detstryk förut erhållit. Jonsson, hvilken vid polisrhöret uppgifvit att han vid bortgåendet anIra gången från hemmet å en stock lagt ifrån sig sin knif, hvilken äfven derstädes blifvit anäffad af inspektoren Lundqvist, måste nu ernna, att så icke varit förhållandet, utan att ran under slagsmålet haft knifven dragen, tiläggande Jonsson mycket naivt på alla frågor: Ja om jag också haft knif, men ej gjort något la, så är det väl icke larligt. Sedan intyg rån dr Hamberg inkommit att den anhål ne; nifven, hvilken Jonsson erkände sig hafva efer uppträdet gömt å förutnämnde stille, icke rar sudlad af blod, utan bladet endast rostigt, ästade domhafvanden Jonssons uppmärksamhet å att om han, såsom redan upplyst blifvit, icke fvat mordet, han dock genom sm uppmaning till Bookman att återvända till krogen förinledt uppträdet och spillande af ett menniskoif. Jonsson svarade helt lugnt: Det var väl j farligt att gå tillbaks och se till att våra kamater, som stannade qvar, icke fick stryk, och cke rår jag för att Bookman stack ihjäl karen. Jonsson måst: dock slutligen medgi va, tt då de återvändt till Mölna, hade de mött kamraterna, men alla dock begifvit sig ned å ;ron, der slagsmål ånyo börjat. De inkallade vittnena afhördes derefter och leras berättelser om förloppet öfverensstämde ned hvad de vid polisundersökningen uppgifvit. Bland upplysningar, som vunnos genom nya ittnesmål, nämna vi, att Jonsson yttrat, då han emte Bookman bortgått från Mölna och försett ig med knif: Nu är jag ej rädd att gå emot lem. Arbetskarlen Söderström och hans hustru ntygade att, då Bookman hemkommit från bron. rade han ingått i stugan, varit glad och börjat junga, derunder mannen Söderström spelt fiol; nen Jonsson hade straxt derefter inkommit och uppretad sinnesstämning yttrat: Vi ska ut och slåss, vi ska klä? oss i knifvar; kom med Bookman, så bjuder jag på bränvin och todlyart, Bookman hade derefter klädt om sig och, edan knifvar medtagits, i sällskap med Jonsson vegifvit sig tillbaka till krogen. vc Förbigående de vidlyftiga vittnesförhören, som anledning af de insända. polisprotokollen måte genomgås. öfvergå vi nu till åklagarens yrkande, som afsåg laga ansvar å Bookman för let han öfverfallit sofvande , person, äfvensom ör dråp och sabbatsbrott. ÅA Jonsson ansvar lerföre att .han i afsigt att skada göra utgått ned knif. A arbetskarlen Svensson, hvilken ernt att han under tumultet varit rusig, ansvar ör fylleri ochsabbatsbrott. Härpå invände 3ookman: Hade jag fått vara i fred, hade jag j rört någon menniska. Jonsson återkom till rr Ra