Aftonbladet – 25 september 1861, sida 3

———— nn gamla, goda frun hur upphört att lefva bä i verlden? Men hufvudet vaggade alltjemt, till tecken af att hans sorg hade en annan grund. Ar det icke heller orsaken, så måste jag uppgifva alla försök att gicsa mig till dent, fortfor Salvator med en liten skymt af otålighet. AlNt det öfriga är ju, efter mitt enfaldiga begrepp, godt och väl. Hon erkänner sig hafva gjort hvad som var orätt; som det anslår cn god och rättänkande flicka ber hon dig om förlåtelse och a!t du skall skänka henne din aktning. Min aktning, suckade Paolo med det djäperte qval. Nå nå, ordet är kanske något kyligt — men i älskandes ordbok kan du taga som en afgjord sak?, tillade den lilla mannen och vaggade på hufvudet med en vis min, Salt aktning har samma betydelse som kärlek. Säg intet mera; nej, säg intet mera, utropade Paolo. Jag försäkrar dig att jag har rätt, min bästa vän, hvar menniska med en gnista omdöme kan finna hvad ho . menar; sc bara på hennes sätt att tala om dig; — allt hvad du sa t eller gjort är alldeles rätt i hennes ögon; alla hafva orätt, men inte du.t Det är just detta som jag ej kan bära; det är delta som kan göra mig vansinnig, utbrast Paolo och sprang upp, hänförd af den våldsammaste rörelse. Att pri a mig! Jag säger dig alt dessa ord äro liksom et! rysligt hån, en fullkomlig profanering; hvart ord i hennes bref tränger som en dolk i mitt hjerta. Min aktning! Jag har sjelf ngen aktning för mig; — mina dygder äro de osjäliga djurens; min godhet! helvetet är fullt af en sådan godhet. Jag ville önska att jag vore död!