Aftonbladet – 23 september 1861, sida 3

tsin häst genom labyrinten af de likväl i) mer eller mindre grad bättre småvägarna, för att kunna hålla jemna steg med kara-j vanen. Det är en lycka för honom, attin-; I centing här är eonadt att afleda han: ögon: och tankar från hästen och vägen. Det dju-i paste lugn råder; icke ens ex brokfågels: melankoliska qvittrande eller en tippskrämd snöripas gälla skri låter höra sig, såsom: lotta är fallet i de isländska dalsänkorna.; I Den, som ej sjelf rest på Island, kan icke? i göra sig någon föreställning om en sådan! I heidis beskaffenhet; Platåer äro eljestinga sällsynta landformer, men med en sådan: yta, sådan sparsamhet på vegetation, så-! dan ödslighet, enformighet och utsträckning I i det närmaste grannskap till den eviga isen: äro d2 egna för Island. Hraun förekommer oftare än heidi ochi pröfvar hjerta och njurar. Ridten öfver en; ådan lavaström är ett mödosamt, tråkigt: irbete. Om man kramar sönder ett äggkal på ett bord, så uppstår en yta, som: ungefär liknar denna stelnade stenströms. i Lavans stenmassa är hård -och af samme ! art som basaltstenen. I det smälta tillstånd, hvari hon utgöt sig öfver marken, pöste hon upp, och bläddrorna sprungo sönder, det mer och det mindre flytande törnade moti hvartannat och skrumpnade ihop, det fly:ande välde upp ofvanpå eller io: bort öfver det andra. I detta tillstånd stelmade massan till följd af hettans aftagande, och dess så oroligt -upprörda yta stannade för evigt förslenad. Men, sjelfva stelnandet förorsakade å sin sida proc2durer, som gjorde ytan ännu mera ojemn. Här är hon likasom väfd af hundra fina trådar, som samwnanslingra sig inom en svart, glänsande ram! i knutar och maskor, en konstrik agraff för underjordsfursten Plutos mantel; der visar hon en sammansättning af ihåligheter och iralvridningar i de förunderligaste H i i såsom det mest öfverlastade Rococo; derpå är hon lik en trappa, som blifvit efter längden lagd på vägen, med den ena fyrkantiga gropen efter den andra, i hvilka hästarna efter hvartannat måste etiga ned. Ötver allt sammans sträcka sig breda och smala klyft:or, med djupa gropar deremellan, hvilka draga sig in såsom hålor under skorpan. På den sammanhängande ytan ligger ett kaos af skarpkantig, hålig, taggig lavaslagg kringströdd. Sådan är ytan på ett lavafält, hvaröfver vägarna på Island så ofta gå. Om man oftare genomgått eldprofvet al en dagsridt på lavafält och lyckligt besegrat en isländsk Loreleis lockelser, oeh om då slutligen en gästvänlig gård, utlofvande slut på mödorna, vinkar mot en från kullen, så börjar ännu en vedermöda, visserligen sortare än den redan utståndna, men, så länge hon varar, icke mindre stor. En myri skiljer den resande ännu från målet. För att leta sig väg genom ett träsk är en på orten hemmastadd vägvisare af högsta nöden, ty vid myrin upphöra alla spår till väg, li; kasom vid en flod. Ett vad leder deröfver, I. hvilket måste uppsökas. Vid många morasi. skola vissa växtslag gifva tillkänna, hvarest i, de kunna passeras eller ej. Det är alltid : en högst obehaglig ställning: man rider så-:; som på gummi elasticuam, marken gungari, upp och ner under hästens fötter. Hästen sjunker ned med bakbenen, och då han anstränger sig för att komma upp, går det på samma sätt med frambenen. Dervid blir han orolig, och ryttaren måste skynda sig att lemna hästens rygg, för att sätta sina egna fötter i säkerhet för dess slag. Vid den första tilldragelsen af detta slag påminde sig Winkler Nifligt baron Mänchhausens lyckliga infall att med sin hårpiska draga upp sig sjelf och hästen ur träsket. Han försökte dock ej detta. En gång behöfde han en lots, för att komma genom en myri. Denna var blott några hundra steg bred, och på andra sidan låg ett hus, till hvilket han ville komma. Det hette Flugumyri och var beläget i Nordlandet. Han hade då två vägvisare, af hvilka den ena var hemma på orten, men båda ansträngde sig förgäfves att finna ett vad. Öfverallt, der de sökte tränga fram, sjönko hästarne ned. JInvånarne i Flugumyri hade emellertid samlat sig och åsågo nöden. De sökte genom åtbörder hjelpa oss på rätta spåret. -Men det var förgäfves, tilldess en af dem satte sig till häst, red öfver till de resande och lot sade dem öfver moraset. I Nordlandet förekomma kullar, som sträeka sig flera mil bortåt, och hvilkas åsar bilda en vidsträckt platå. De äro egentligen heidi, men med ringa höjd öfver hafvet och öfvervägande utsträckning i en riktning. Isländarne kalla detta slags landformation haul. : Dessa haul anses till och med af de infödda såsom ganska svåra passager. Deras yta består ömsom af stenbankar, grusytor och sumpiga ställen. Det gäller att slingra sig fram som mellan hundratals fällor. Detta gör vägen ganska lång och man råkar dervid-alltid just ut för de obehagligaste situationerna. Om man färdas tvärs öfver Nordlandet, har man, isynnerhet vid dess: gräns mot Westlandet, tillfälle att mera ofta göra bekantskap med denna terräng. I synnerligt dåligt rykte står der Hrutafjördrhaul, en liten kullås, som sträcker sig långs den djupt in i landet inträngande -Hrutafjordr. Om denna haul berätta isländarne : följande anekdot: Två qvinnor grälade en gång med hvarandra och blefvo dervid så uppretade. att den ena ropade åt den andra: Djefvulen anamme dig! Den på detta sätt skymfade var dock mycket obarmhertigare, ty hon ö sn ARTIN RA NET TARM HATTEN NÄK AEA msn ante band af dem ät drottning Victoria. Här ärtp en åt er, madame, och här en åt er, och ir