Aftonbladet – 21 september 1861, sida 3

gustas sex ark postpapper äf största format voro knappt läsliga — ej så mycket till följd af de fina, tätt skrifna raderna, som icke mer för många fläckar här och der, liksom det hade regnat på papperet: Deras sista vecka vid Owlscombe var en svår tid för dem alla, Det var sorgligt och rörande att se de blickar af låtsad glädtighet och sorglöshet, medelst hvilka de båda systrarne försökte missleda hvarandra genom ett fromt. bedrägeri, som dock ömsesidigt genomskådades... Aldrig hade miss. Clara mera samvetsgrannt skött sina barmhertighetsverk; aldrig hade hon med större intresse besökt orangeriet, hönsgården, mjölkkammare och volierer; aldrig visatstörre int esse för den väntade kalfven eller för den halft utslagna knoppen-på en -sällsynt kamelia; liksom dylika sysselsättningar nu och för alltid skulle-upptaga hela hennes lif.Aldrig hade mrs Aveling med mera ifver utkastat planer och förbättringsförslag i särskilta delar af det Nilla Hushåilet; eller fir Aveling varit mera språksam och fällen för gyckeleller mera ifrig med sitt poem, hvilket dock af en eller annan orsak ej gjorde synnerligen stora framsteg: Men då och då blef det så hastigt tyst inom den kära kretsen; då och då steg någon af dem hastigt upp och gick bort; och kom efter en stund åter med röda ögon; : men det märkte naturligtvis ingen alls. Låtom oss draga en slöja öfver afskedets stund. Den var bitter som alla afsked äro bittrare än de flesta. Om pligtens bana Itid vore beströdd medrosor — hvad förtjenst skulle det då vara att vandra. den? Den älskade systern skulle ej fara ensam; det låg en tröst deri; hon hade vid sin sida en kär och tillgifven vän; en vän som skulle vara henne trogen och stå henne bi,