Aftonbladet – 21 september 1861, sida 3

en sådan förtröstan i spetsen för sin trupp, ; att man var säker om lycklig utgång. Med denna lit till sin befälhafvare är det roligt för en underlydande att gå i striden. Sällin gaf hån någon måltid åt sina officerare, aldrig något kalas; men gerna såg han attj man kom till honom på tediosa stunder. i Var lynnet då godt, visade han sig imedde!i sam och lärorik; han hade mycket sett och i erfarit under sina krig och resor utrikes. i Ett stort misstag är att tro, det han ej var from — han vår det verkligen, ehuru hans religion ej alltid öfverensstämde med p-csternas; förakt och hädelser åt detta bål! tålte han ej; visade sig till och med nögräkvad i småsaker till en grad, som mån-: gen kunde anse löjlig. För exempel: efter: Siikajoki-striden hade en mängd ryssar blifI vit förda till Brahest:d och Patjoki by nära j derintill; i denna by fick andra brigaden seI dermera sina qvarter. På en kulle derinviai låg en rysk begrainingeplats; v. Döbeln fö-; reslog en gång flere afoss, som råkade vara hos honom, att gå dit upp. Tankfull stod hanen stund och betraktade dessa grafvar, i hvilka lågo utan ordning: och. obetydligt; höljda af jord. En af dem utmärktes med I ett kors; en rysk öfverste sades der blifvit! begrafien. Det är smärtsamt, yttrade v. Döbeln, att åt folk som dött med heder icke förunnas en anständig begrafning.4 -—i Någon frågade hvad brigadschefen härmed menade; man kunde i krig ju icke vänta sig bättre, och efter döden vore :det rätt deisamma hvart man vräktes. Nej, icke så, svarade v. Döbeln, sjelfva hedningen vänder sig åt öster (den döde öfversten låg vänd mot norr). Han lät förändra den dödes läge och mylla djupare ned de andra: kropparne och satte grekiska kors på gratvarne. Under gudstjenst var v. Döbeln andaktsfull och tyckte ej om att bli störd. När Tv Deum skulle afsjungas i Lappo efter segern. och gudstjensten redan var börjad, kon. major Thede, en tysk, som förde befäl öfver de Nylands: dragoner, hvilka anslagits åt andra brigaden; ridande: och begärde tillåtelse för dem att få sitta af under Zudstjensten. a s Herr major, svarade v. Döbeln, Cent dragon till fots är enstyggelse för Gudil — Vv. Döbeln trodde på ett oundvikligt ödej och höll fruktan för döden för en uselhet. Hvarje kula har sin pollet, påstod han. När jag börjat tänka mig in i längesedan förgångna tider, då äfven jag hade en rolj att spela, på det regemente hvari jag hade j äran att tjena, på dessa förträffliga kamrater, af hvilka många voro mina tillgifne vän: ner, ingen, jag tror, min ovän, må det fö i I lätas mig, om: jag häruti sagt mer än kanske behölts. en E Sådan är den lifliga teckning Brakel vid 77 års ålder (1851) gaf af sitt tordna regemente och dess oförgätliga brigadchef. Sedan början af Juni 1808 hade Brakel kommenderat Kyrö kompani. Af detta kom pani, hvars numerär med erhållna förstärkningar under kriget inalles hade utgjort 205, hemkommo efter Kalix-konventionen endast 61 man. Efter krigets slut erhöll Brakel afsked som kapten med löjtnants indelning i pension och satte sig ned på sitt familjegods Wiks allodialsäteri i Birkala:socken, åt hvars för skönande och förbättrande han egnade sin verksamhet. Men äfven åt ett annat slag af verksamhet cgnade sig Brakel i: sitt landtliga lugn, isynnerhet under de-sednåste decennierna al sitt lif: åt -upptecknandet af sina krigiska minnen. Sjelf har han härom sagt (se Döi belns Ant:r IL del. sid: 139): Om dl Å vetat hvad jag sedan erfarit, att äfven de ringa upplysningar, jag förmått gifva om krigshändelserna, kunnat gagna historien, skulle jag säkert med meranoggrannhet antecknat det jag Junnit anmärkningsvärdt. Hvad jag för mitt nöjes skull efter krigets slut upptecknade hade blifvit mera fullständigt, många händelser intagna, hvilka jag nu endast oredigt minnes. Historien fordrar sanning; jag vill ej framställa någon lögn. I alla fall torde hans anteckningar, så vidt man af de stycken, som hittills sett dagen, kan sluta; vara de. noggrannaste och fullständigaste någon af våra gamle krigare efterlem nat. Som vi från säkert -håll förnummit. voro dessa memoiter redan för något år sedan färdigt redigerade, och man bör hop-1: pas att ingenting numera skall fördröja de1 ras utgifvande från trycket. De stycken vi här ofvan meddelat, äro tillräckliga att vise för hvilka dyrbära och intressanta upplys ningar fosterlandet och dess historia skall få att tacka den nu till hvila gångne veteranen. E Högt aktåd och ärad af alla, som kände honom, fick Brakel-en gång emottaga bevis på en synnerlig nåd af regeringen, då han år 1822 hugnades med majorstitel och S:t Wiladimirsordens 4:de klass, till belöning för hans verksamma biträde vid utförandet at strömrensningsarbetena vid Wik och Nokia. Men. Brakel; en man af den gamla tiden. lärer icke ha älskat att bära annan titel och annan stjerna än den han vunnit på strids fältet. Nedtyngd af sina 87 år, säges deti den i Å. U. införda minnesteckningen, mäkta de den åldrige kämpen ej bära det härd: 1 slag, som den 1 Mars innevarande år drabI: bade honom; då den hulda maka (Johann: Gustafva Gripenberg), vid hvilken han, gel, nom en på högaktning grundad kärlek, va 1 St fästad 3 ARCST Jaftor on kort men häftic I I PN Maa far a