Aftonbladet – 21 september 1861, sida 3

Jofficer, stött öfver hans misstroende, svarade: ?Hr öfversten kan skicka dit ett komdpani Björneborgare, så vinnes samma ändu mål.? D. fixerade sin mån; skarpt ö mötte hans. — March, herre!? skrek ha: åter. Utan betänkande kastade sig den unga officern med sitt-folk i de djupa snödrifvorna, vältrade fram -till det anvista stället oc: uppfyllde allt hvad öfversten der kunnat ön ska. Denna lilla sak och den esprit de corps. D. snart kunde märka hos officerskåren, gjorde hans bemötande mera varsamt. Sedan finska hären drifvit ryssarna tillbaka och hunnit fram till Gamla Carleby, fick 2:dra fördelningen befallning att sot: förskara gå och undersöka fiendens-ställning i Ny-Carleby. Uppbrottet skedde om naiten, och hela natten måste truppen marschera utan minsta hvila. ÅAndtligen tillät en liten rast om morgonen. En trumslaga som D. sjelf ställde ut, -borde vara färdi; att vid första vink slå marsch. Folketsatic sig ned utmed landsvägen och började fru kostera ur sina renslar; i en stor träskäöl bereddes punsch åt officerarne på frukosten. D., endast sysselsatt med sina funderingar, vandrade fram och tilivaka på landsvägen och snusade. Knappt var en half timn:e förliden och alla ännu sysselsatta med sin måltid, förrän D:sröst dundrade: marseh! Som blixten sprungo några officerare upp och bemäktigade sig trumslagare och trumma, ett kläde kastades öfver trumman oc punschbålen ställdes derpå. Trumslagaren fick undangömd börja sin frukost. Då ej. efter några förnyade rop, någon trummzi hördes, började Dgifva hela sitt. missnöje tillkänna och med vrede försäkra, att han aldrig mera skulle rasta under någon marsch. Emellertid rördes, med ifver i punschbålen och när den var färdig, gingo några office rare fram och frågade hvaröfver öfverste: oroade sig? Den förbannade trumslagare: har rymt?, skrek han. — ?Är det ej annat? svarade tvenne officerare, som fattade honom kraftfullt under hvardera armen, ?eå kunna vi snart lemna upplysniug härom. Förundrad, men fasthållen, följde D. ogerna dit han fördes... Han möttes snart af hel: officerskåren, som med största höflighet bad honom vara välkommen. Medan öfversten började ett allvarsamt förmaningstal om plig: och skyldigheter, framräcktes åt honom ei snusdosa. Utan att afbryta sitt tal, stoppade D. fingrarne i dosan; men förvånad fann han sig hafva doppat dem i punsch. Hans första ord, sedan han hemtat sig, var: det var en qvick id!? Nu visades vakttrumman, der den stod som bord under punschbålen, hvar och en täflade att från sina renslar tillbjuda honom frukost. Sansad och mild tog D. den med punsch ifyllda I dosan och ropade: Skål kamrater!? Med ett allmänt hurra besvarades denna skål. Han satte sig i vår krets, åt från våra renslar, drack af vår punsch och tillät att ännu en ny bål bryggdes. Vid detta tillfälle knöts det förbund af vänskap och tillgifvenhet, som under kriget utmärkte D. och Björneborgs regemente. Sällan har någon chef varit bättre lydd och sällan har någon kår haft mera förtroende till sin chef. Den en kla anledningen härtill var — en frukost, som på lämplig tid tillbjöds och med klokhet antogs. Under den första vapenhvilan med ryssarne förlorade vi honom ; det var en oersättlig förlust. Utnämnd till generalmajor och chef för armen på Aland, reste han ifrån oss i Oktober. Att skildra denne her: res karakter, egenskaper och egenheter skulle fordrat en närmare bekantskap och ej så ensidig som min varit. Hvad jag uppgifvit vill jag icke säga är det rätta, men sannt efter det omdöme jag kan hafva. Såsom fältherre hade han varit på sin plats, om han kunnat stäfja sitt häftiga lynne. striden var han modig och djerf, hade en lycklig förmöga att hastigt bedöma både sin egen och sin fiendes ställning, att gissa fiendens afsigter genom sin säkra: blick, som alltid med största uppmärksamhet hölls fästad på stridens gång. Om han då fick vara I fred, var han lugn; men kom någon fram med anmärkningar eller ville gifva råd, eller frågade huru hans ofta lakoniska befallningar skulle förstås, blef han uppretad. Det var bättre att göra dumheter, än fråga två gånger. Jag hörde omtalas att han varit mindre älskad af nylänningarne och af umgängeskretsen på den ort han bebodde ansedd för besynnerlig; man ville uppgifva Porosalmi-kulan såsom orsak härtill. Jag tror det ej; aldrig föreföll han mig så besynnerlig som i Porosalmi, innan han träffades af kulan. -Han egde både hufvud och hjerta, var tapper, äfven modig med sans och en klar blick, då faran visade sig störst; men häftig utom faran — ja, till och med löjlig i småsaker, hvilket gifvit anledning till de olika omdömen man har om honom. Jag lyckades vinna hans särdeles gunst genom den lilla tjenst jag kommit i tillfälle att göra honom; när han sårades; han glömde den aldrig, och ehuru jag ej kan säga att han utmärkte mig framför någon af .mina kamrater, erfor jag likväl ej sällan, det han visade ett visst förtroende, som smickrade mig. Jag måste dock erkänna, att han med menniskor i allmänhet var den besynnerligaste man jag kännt. Detta bör ej hindra en historieskrifyare att framställa honom såsom Finlands bäste general under sista Kriget och fäderneslandets