Aftonbladet – 21 september 1861, sida 2

Men mellan himmel och jord finnes inoenting, stort eller litet, hvarom icke den tyska filosofien spekulerat eller — drömt. Ktt nytt bevis derpå att ingenting är så smått, ingenting så rent af till ömklighet obetydligt, att det icke kan bli föremål för den tyska filosofiska spekulationen, har man erhållit uti den utförliga karakteristik och kritik, som den berömde filosofen professor F. Vischer, Tysklands utan all gensägelse störste estetiker, nyligen företagit öfver krinolinen. Man finner denna djupsinniga undersökning uti ett af bemälde professor nyligen utgilvet band Kritisehe Gänge, Neue Folge, der han filosoferar öfver de nuvarande moderna. Krinolinen, deducerar filosofen, är en öfverdrift, som ej förstärker och markerar, utan förvrider och upphäfver smärthetens skönhetslinie samt ger: ett falskt begrepp om den qvinliga, den menskliga kroppsbyggnaden. Om konturerna från höfterna på ett orimligt sätt svälla ut, så frågar ögat ej längre efter utsvällningens förhållande till midjans smala diameter. alla äro lika, ingen är smärt, ingen icke-smärt, det finns ej längre någon lag i den fantastiska lögnen. Och detta är ju obestridligen fult, mycket fult! Visch2r bevisar härpå skarpsinnigt lvitka särskilda skönheter som förqväfvas i denna fulhet. Den qvinliga drägtens oändliga estetiska fördel i allmänhet uppoffras och förvandlas till vanskaplighet; den består i den långa beklädnadens böljande veck. De rikt svallande veckens ohämmade fall gör, att gestalten synes större än den är, verkar såsom en bibehållen qvarlefva af de stilfulla antika drägterna, har derföre en ideal karakler och är ej den minsta af de orsaker, hvarföre qvinnan blir för mannen det harmoniskas svmbol, en idealbild, och festligt framträder för hans blick såsom -ett väsen från renare regioner. Redan klädningens utstyrande med breda volanger stör och förderfvar detta sköna hela samt hindrar gestaltens skenbara förlängning, i det att ögat vid hvarje etage i klädningen tror sig öfvergå till en ny figur. De öfverdådiga skrikerskörna, som 1 Amerika kämpat för kort rock och byxor, förtjena sitt köns hela afsky,t Ur det loftal, som Vischer håller öfver den långa klädningen, vilja vi framhålla följande ställen: Den långa klädningen döljer väl formerna, men likväl så, att den låter ana dem; vid många rörelser och ställningar utpräglar sig höfternas och benets bildning i klädningstyget, och ofta vid ansträngningar eller då ett skalkaktigt Aeoli sändebud pressar honom fast vid-formerna i hela den plastiska liniens enn En särskild skönhet lägger röreleen härtill. Om en qvinna har den rytmiska, sväfvande, musikaliska gång, den obeskrifliga bugande och vajande rörelse, som så rörande insmyger sig i sinae Och fantasi, så förefaller det stora, yppiga vecksvallet såsom en poetisk, retande fortsättning och utvidgning af lemmarnas sköna rörelser, såsom en variation öfver temat. Och så kommer krinolinen! I stället. för den yppiga veekfloden nedåt sätter hon utpösningen på vidden, i stället för det höga, det runda och breda, utspänningen åt alla fyra väderstrecken, i stället för den sköna naturen sätter den tunnan, kycklingkorgen, klockan. Ingen form kan utprägla sig deri, emedan ingen sådan kommer att sluta an mot det vida fodralet, och dessutom får man ej förbise, att gestalten framställer en geometrisk cirkel, och att figuren således, sedd från sidan, synes utspänd, utpöst icke blott baktill (hvilket, gjordt med behörig måtta, är alldeles i sin ordning), utan äfven framtill. Men nu bortfa:ler också naturligtvis den sköna afspeglingen i drägten aflemmarnes rörelse, inga svallande veck åtfölja densamma, föra den vidare, mångfaldiga den, ja klädningen följer icke blott cke kroppen, utan, förvandlad till en sjelfständig mekanism, agerar den för sig efter den första anstöt den erhållit genom en rörelse, dinglar enligt sina egna lagar af och an; qvinnan går framåt — den klocka, i hvilken hon döljer sig, svänger i en krets. Huru kan man väl lida detta! Vi vilja ej längre uppehålla oss vid hvad Viseher säger om det fula och ti!lika löjliga i denna cirkelrörelse, utan öfvergå till hans andra sats all: krinolinen är impertinent. 4Impertinent naturligtvis redan för det stora utrymme den tager i anspråk för personen. Men detta är alltför allmänt, allför abstrakt taladt; nej, impertinent för sitt utmanande, i ögonen fallande förhållande till mannen. Vill du; så säger krinolinen till individen af det manliga könet, som kommer i hennes närhet, stiga ned från trottoiren — eller vill du djerfvas stryka emot mig, klämma mig? Vill du, då du sitter bredvid mig på parketten, taga min klädning i ditt knä — eller vill du sitta på henne? Känner du jernfjedrarna? Känner d:: den ointagliga borg, den Malakoffbastion, den ohyggliga dygdegördel, som håller dig på afstånd från min egarinna?4 Detta sista är dock endast renommage, tyst — frågar Viseher vidare — hvad äro, hvad betyda öfver hufvud aget kläder för det täcka könet? De kunna aldrig vara någonting annat än en verld af vädjanden, antydningar, ett lyst vältaligt språk, en rustkammare afljufva frågor, fruktansvärda afslag, rörande böner. grymma hotelser, glödande bekännelser, kal förbehållsamhet. Och hvilxadera af dessa vapenrustningar äro mera förföriska; de tillmötesgående eller de afskräckande; hvilketdera gör mannen djerfvare, att man lockar honom eller att man klämmer in honom i en vrå? Svaret derpå förstås af sig sjelf,