Aftonbladet – 19 september 1861, sida 3

Cochin-China-hönsen, allt och alla skulle i sin ordning beskådas och beundras. Lavinia uppmanades att egna sin synnerliga uppmärksamhet åt en liten plats i trädgården, der mr Aveling hvar morgon brukade arbeta med en ifver, som. om han derigenom måste sträfva för att vinna sitt dagliga bröd, och till en liten paviljong, der hon under den varma årstiden hade inrättat sitt arbetsrum. Mrs: Aveling gjorde henne äfven — och med någon stolthet i blicken — uppmärksam på två höga tallar, som öfverskuggade paviljongen; hvilka hon och hennes man på deras bröllopsdag — nu för mer än femton år sedan — hade planteras samt uppkallat med hvarandras namn. Hvilken god id!4 sade Lavinia; de hafva nu växt upp — en trogen bild af sin namne, så starka, så friska. Det måste helt visst göra er glad att se på dem. Ja, visserligen; visst ränner jag mig dock ibland vemodig, sade mrs Aveling med en suck, då jag tänker på att:de skola öfvergå i främmande händer då vi äro borta... MenX, tillade hon och vaggade på hufvudet, liksom hon velat skaka af sig en besvärlig börda, det är mer än dåraktigt att sörja öfver hyad man icke har, då man eger så mycket — ack! så mycket som jag. Lavinia behöfde ingen tydligare upplysning om arten af den saknad, som afloc ade hennes glada värdinna en suck. Så ojemförligt älsklig och ljuf den tafla af huslig sällhet var, som det hade varit henne förunnadt att skåda, så hade hon deridock saknåt ett drag, genom hvilket den först skulle blifvit fullkomlig: — en skara rosiga cheruber, lekande vid härden och fyllande luften med sina glada, barnsliga röster. Ja, äfven mrs Aveling var intet undantag från den regeln, att på jorden icke gifves någon