Aftonbladet – 18 september 1861, sida 2

Örebro stads utlåtande i Hjelmarsänkningsfrågan. (Forts. fr. n:r 216.) 3:0 Vattenverken. Det var mellan vattenverken och jordbruket som striden om Hjelmarevattnet fördes intilldess strandegarne, inseende att vattenverkens intresse stod i samband med ett vigtigare. nemligen sjöfartens, och att ändamålet med Hjelmarekanals ombyggnad skulle förfelas om vattenaftappning egde rum, förklarade sig nöjde med sjöns vanliga vattenhöjd, helst den genom kanalombyggnaden något minskades. Vattenverken hafva nu blifvit af sökanderne angripna och deras rätt att begagna Hjelmaren och deromkring belägna lågländta egor till vattenreservoir bestridd. Sökanderne lära dock icke neka att Eskilstunaverken tillkommit i laga ordning och äro af laga beskaffenhet samt äro att hänföras till vattenverk för bedrifvande af större fabriksinrättningar, och måste derföre, äfven om de af Eskilstuna stad åberopade kongl. kungörelser af den 16 April 1771 och 22 Februari 1787 ej funnos, likväl, jemnlikt första paragrafen i den af dem åberopade k. förordning under den 20 Januari 1824, för verkens skull underkasta sig lidande af vattenuppdämning, Hvad här ofvan är sagdt i fråga om vattenreglerings möjlighet gäller äfven för vattenverken, och är major Oliveeronas förklarande att vattenhöjden kan efter sänkningen komma att nedgå till 7, 8 å 9 fot under nuvarande medelhöjd, såsom man måste antaga, icke blottadt på aila skäl, så kan det väl ock ieke nekas att vattenverkens fruktan för sänkningen är så mycket mer välgrundad som major Sundmark antyder att de icke hafva tillräckligt driftvatten från Hjelmaren längre än vattenytan håller sig blott 1,4 fot under medelhöjden. 4:0 Fisket. A Ehuru detta intresse icke kan hafva lika stort anspråk på uppmärksamket som de öfriga, är dess betydenhet dock icke så ringa som sänkningsföretagets gynnare antagit. Rosenholms skattlagda älfiske med sin vidsträckta fiskerätt lemnar en rik årlig inkomst. Hvad fisket i öfrigt betyder bevittna redan Stockholms och Örebro torg, men än mera det stora antal personer, som deraf frias från att falla fattigvården till last, och de många strandegare, som föredraga den vissa inkomst fisket lemnar framför den ovissa sänkningen kunde bereda. Att sänkning komme att tillskynda fisket betydlig skada är oemotsägligt. Fisken är skygg, hiller sig troget vid sina lekplatser och grund och lider af sådan omstörtning, som at sänkningen skulle förorsakas. Tvåtusen tunnland grundvatten är för fiskåfveln af allrastörsta betydenhet, likasom sex fots attenAjan för den uppväxande fisken. Icke utan väsentliga undantag gäller det som uppgifves derom, att stränderna från 4 å 5 till 7 å 8 fots djup under medelhöjd voro mycket långgrunda, så att nya lekplatser för fisken efter sänkningen icke borde komma att saknas, och fördelen deraf är i allt fall beroende af fiskens benägenhet att söka och begagna dessa lekplatser, likasom fskrarnes beqvämlighet af att en mängd grund komma närmare vattenytan är beroende deraf huruvida fisken finner för sig beqvämligt att stanna qvar på grund, som lyftat sig sex fot närmare vattenytan. Ersättning för hvad fisket förlorar kan gifvas, heter det visserligen; men, kunde årliga förlusten med noggrannhet beräknas, skulle den otvifvelaktigt representera ett ganska betydligt kapital, och fullgjorde strandegarne blott under de år den torrlagda jorden behöfde hvila för att blifva od