Aftonbladet – 18 september 1861, sida 2

ropade mr AÅveling, nästa gång skola de nog svära på att jag är ett lamm. Ja, det är du, ropade båda systrarna med -en mun. Ni är mitt vittne, miss Holywell4, sade mr Aveling halft förtretad och halft road. Här är en man som yttrar en förkrossande fördömelse öfver ett antal af sina likar, på ingen bättre och säkrare grund än uppgilterpa i ett tidningsblad — en man som blir nog ursinnig att tala om hängning — och denne man är ej besinningslös, åh nej! — icke omensklig, nej, bevars! — icke orättvis, för ingen del!4 Ack, säg icke ett ord mera, jag ber, om du vill göra mig till viljes, bad mrs Aveling. Må så vara då, efter du önskar det, och du ätven, Clara. Miss Holywell har hört nog för att draga sina slutsatser utan några vidare kommentarier af mig. Lavinia hade verkligen hört nog för att nu vara förvissad om att mr Aveling var en enkel, varmhjertad man med just en så stor portion värma i sin natur, som var behöflig för att beständigt hålla vid makt hans känsla för rättvisa och moraliskt ansvar. Och då hon betraktade hans släta panna och leende min, kallade hon sig i tysthet både inskränkt och blind då hon inbillade sig att i någondera hafva upptäckt brist på godhet. Hon kände en innerlig önskan att försona detta förhastade omdöme och lyckades ganska väl uti att vinna hans gunst och bevågenhet. Saken var icke svår, ty mr Aveling hade all en storvuxen g0sses okonstlade väsende och laisser aller. Afven i fysiskt afseende betraktad, låg stundom ett uttryck af ungdomlighet i hans ögon och i hans röst som mera skulle hafva vittnat om en tjugu års yngling, än en man öfver fyratio år.