Aftonbladet – 18 september 1861, sida 2

snart, om upphållsvädret får fortfara några dä gar, att från de kyliga fälten införas i ladorna. Förlidet år inträffade underi allmänhet liknande Gmanden första nattfrosten tfe dygn tidigare än i år. — Den finska frågan har i dessa dagar varit föremål för en artikel i den franska tidningen La Presse. Det är den från sin vistelse härstädes och i Finland välbekante hr Leozon le Due, som der behandlat detta ämne samt efter att ha vidrört och i öfversättning meddelat det kejserliga manifestet af den 10 April, angående det s. k. ständerutskottet, fullföljer sålunda: tHvad som straxt i början af detta manifest slår oss med förvåning är ett slags bekännelse, som det är af vigt att taga fasta på. Sålunda under mera än ett halft århundrade, son. Finland varit förenadt med Ryssland, har en mängd åtgärder i lagstiftningsväg, hvaraf landets fortskridande uti såväl andlig som materiel utveckling är väsentligen beroende, lemnats hvilande. Detta är betänkligt; hvem bär skulden? Ar det Finland? Visserligen icke, och man har äfven noga aktat sig för att utkasta en sådan beskyllning. Men för att åvägabringa ifrågavarande åtgärder i lagstiftningsväg var det ju nödigt att sammankalla landtdagen. Nåväl, hvarföre sammankallar man den icke? Finlands konstitution är ganska tydlig i denna punkt; och huru många gånger ha icke tsarerna besvurit helgden af denna konstitution! Kejsar Alexander undskyller sig nu med brist på tid. Högre statsintressen påkalla hans omsorger. Man måste medgitva att det är ett högst eget sätt att uppföra sig emot ett folk, hvars öden man påstår att Försynen lagt i ens händer, att komma och säga: ?Vi hafva icke tid att sysselsätta Oss med eder!? Hvarföre då åtaga sig detta värf? Såvidt vi veta, tvingar Försynen ingen att åtaga sig förpligtel-er utöfver sina krafter. Men denna ursäkt, som man måhända kunde låta gälla till förmån för Alexander II. som, det må medgifvas, är alltför mycket upptagen af de lifegnas uppror, adelns illvilliga motsträfvighet, kosackernas affall, kaukasiernas hårdnackade motstånd, Polens rättmätiga klagomål, finansernas oreda 0. s. Vv. — men skall denna ursäkt äfven få gälla för hans företrädare? Hafva de då icke under en lång period at femtio år funnit ett enda tillfälle att visa att deras ord icke var blott en tom rök och alt de hade något annat att gifva Finland än ett provisoriskt godtycke. Låtom oss återkomma till manifestet: kärnpunkt. En komitå af 48 valda medlemmar skall sammanträda. Hvad betyder nu denna komit? Hvar har den ryska styrelsen hemtat idn till en sådan? Det är alltsammans, sägom det rent ut, endast en högkejserlig fantasi, en produkt af autokraternas familiära mani att nedsätta komiter öfver allt möjligt; ville vi mera strängt karakterisera åtgärden, skulle vi icke tveka att förklara den vara en uppenbar kränkning af Finlands grundlagar. En sådan komite representerar ingenting. Skulle man tro sig kunna ersätta lagstiftande kåren med en af dess byråar? Också hafva finnarne från första stunden uppskattat den till sitt rätta värde; de vänta sig af den intet verkligt gagn. Dess rättigheter hafva för öfrigt blifvit af manifestet bestämda i ordalag, föga egnade att ingifva den någon symnerlig sjelfförtröstan. Den skall granska frågorna och öfver dem ut: låta sig i underdånighet. Se der allt. Och sedan då? Sedan skola dessa frågor, före mål för komitens underdåniga utlåtanden, sofva i protokollen intilldess tsaren anse tidsförhållandena medgifva sammankallande af landtständerna, då dessa ärenden kunnn erhålla sin fullstäntiga lösning och slutligs stadfästelse. I stället för denna olyckligt sterila, para. sitartade utväxt, se här hvad finska folke: fordrar såsom sin rätt: 1. landtdagens sammankallande tvart tredje år enligt grund lagen; 2. afskaffandet af den preventiva censuren och pressens frihet ordnad genom en lag; 3. rättighet för riksdagen att underkasta statsförvaltnings-ärendena granskning: 4. afskaffandet af det nuvarande ge neralguvernörs-embetet såsom helt och hål let olämpligt med afseende på dess ålig ganden; samt att den del af dess embets förrättningar, som ialva en rent civil ka rakter, må återgå till finska senaten; 5. rät tighet för lutheraner och grekiskt ortodoxe, som äro bosatte inom storfurstendömet, att enligt deras samvete öfvergå från den ena kyrkan till den andra; 6. nationalförsvarets ordnande efter ett mindre kostsamt system än det nu gällande, samt de främmande truppernas aflägsnande under fredstid; 7. aktning för nationens språk och inrättande af finska skolor i gränsprovinserna mot Ryssland, hvarest tsarens redskap bedrifva ett russifikationsarbete, fruktlöst, det är saont, men derföre icke mindre förhatligt och olidligt. Dessa det finska folkets önskningar, så hofsamma och derjemte så lagligt berättigade, skola de väl blifva uppfyllda? Vi våga icke räkna derpå. Ryssland befinner sig i den mest falska ställning man kan tänka sig. Genom annexioner, ur rättslig synpunkt