Aftonbladet – 18 september 1861, sida 2

det skall uppföra sig emot dem. Om det behandlar dem enligt hvad deras traditioner och intellektuella öfverlägsenhet fordra, stöter det sin egen nalion, hvars underlägsenhet röjes och hvars afund uppväckes: detta blefve helt naturligt följden om det låtsade taga dem till föredömen. Hvad har det då att göra med afseende på de annexerade folken annat än att böja dem under oket och söka assimilera dem? Och detta är hvad det gör. Men om dess underiryckningssystem skapar lidanden eller framkallar uppror, skola dess assimilationssträfvanden dock icke lyckas. De folk som förenas i dess famntag spjerna styfsint emot dess herravälde, och trots alla utjemningsförsök förblifva de trogna sin folkstams traditioner. Huru skulle till exempel Ryssland kunna drömma om ätt assimilera Finland? Hvad finnes det för något gemensamt hos dessa båda länder? Finland, under flera århundraden uppfostradt i den konstitutionella monarkiens vanor, har af naturen en stark motvilja för den ryska styrelsens despotism. Den finske bonden, som alltid varit fri, har alltid intresserat sig för sin nations angelägenheter och har såsom medlem af landt-. dagen i dem tagit en verksam del; han är särdeles bildad; han kan åtminstone läsa och skrifva. Den ryske bonden deremot, ända tills i dag förtäad genom lifegenskapen, intresserar sig icke ens för sina egna angelägenheter; han krälar i okunnighet; en rysk bonde, som förmår läsa, är ett fenomen; den ryske herremannen, till och med:den mest bildade, har han väl af civilisationen annat än dess masque? Skola vi tala om religionen? I Finland herrskar lutheranismen med tankens fullkomliga frihet, medan Ryssland förstenas under den hemska tyngden af den byzantinska ortodoxien. Slutli2en vid den tid då Ryssland böjde sin rygg, sjungande servila klagovisor under tartarernas blodiga gissel, sjöng Finland, frimodigt lyftande sinpanna mot himmelen, sina odödbga Kalevala-sånger, som göra dess nationallitteratur till en af de företeelser som på det högsta bidraga till det menskliga förnuftets ära. Sålunda förefinnes mellan Finland och Ryssland ett stort svalg och, om Finland dukat under för eröfringens materiella styrka, känner det sig dock intellektuelt och moraliskt sin: besegrare alltför öfverlägset för att någonsin kunna lida att man sökte omdana det till dess afbild. I sjelfva verket, då man studerar alla de motsatser som förefinnas mellan Ryssland och de länder det samlat under sitt välde, frågar man sig huru en sådan anomali kan fortfara. Och då man ser tsaren härvid åberopa sig Försynens moraliska medansvarig ket, gripes man af en stum häpnad. Häri är det för öfrigt man finner en förklaring på ytterligheterna i den belägenhet hvari Yoko regeringen befinner sig, på dess eftergifter och dess motstånd; man kunde säga att den blifvit fattad at svindel. Måtte de länder hvarom här är fråga, och måtte framför allt Finland, som man påstår förbereda en adress för att fordra rättvisa, emellertid taga fasta på de fördelar som blifvit dem beviljade: genom att begagna dem med klokhet och med ihärdighet utveckla deras följder, skola de i dem finna en bana utstakad, hvilken skall föra dem till åtnjutande af deras fulla rätt.