Aftonbladet – 16 september 1861, sida 3

) Konungen vistades denna tid i Borgå, (125 mil från S:t Michel. Den 14 på förmid , I dagen började jag min färd, ridande på en träsadel eller utan, om ej en sådan var i siraxt tillhands. Den 15 Juni kl. 5 om morjgonen klappade jag på dörren till det rum !som beboddes af konungens betjenande her r. Man affordrade mig mina depescher. IJag vägrade att lemna dem i andras hänlar än i H. M:ts egna. En af dem sade, att H. M:t ligger och att jag icke kunde få tillträde. Om så är?, blef mitt yttrande, i 7blir det på herrarnes ansvar, om det dröfjer med de underrättelser jag har att meddela.? Man fann för godt att anmäla kuri ren från brigadchefen Stedingk, och straxt derpå blef jag införd. H. M:t låg på sin säng; cen vink tillsade mig att träda fram: jag aflemnade brigadchefens bref och återvände till dörren. Efter en stunds läsning syntes en eldsblick at pjelse i konungens Ö Stedingk skrift om en lysande vo han vunnit, sade H. M:t; kom närmare och svara på mina frågor.? Dessa skedde hastigt, tätt på hvarondra; jag besvarade dem så godt jag kunde. Mycke: syntes H. M:t hafva fästat sig vid underrättelsen att general Sprenetporten stridt emot oss och blifvit blesserad. Kunden I ej fånga honom?4 Jag tror det icke, va mitt svar; att han stfridde emot oss var ej kändt förrän efter striden genom fångarne: berättelser, och skottet träffade honom på andra sidan om sundet, dit det ej var rådligt för oss alt gå. er mer än en timmas förhör fick jag alträda, med tillsägelse alt derute gifva tillkänna hvart jag gick. Jag återvände till det rum, hvarifrån j kommit, och gaf tillkänna att jag på gä gilvaregården skulle invänta H. M:ts befallning. Mun skrattade ej mera åt mig; jag omringades af nyfikna, som ville veta hvad nytt jag medförde till H. M:t. Jag teg och ville gå, men hindrades af en vänlig tillsägelse att äta litet frukost innan jag gick. Detta anbud kunde jag ej emotstå. Itt frukostbord inlyftades; man täflade om att servera mig, och jag betalte maten med mina nyheter. Hela stadef kom i rörelse. På gästgifvaregården anfäktades jag isynnerhet; jag hade tagit in min kammarnyckel, men bultningar på dörren, slag på fönstren hindrade mig från den hvila jag så väl behöft. Mot aftonen kom en hoflakej med befallning att jag skulle följa efter. Jag återfördes till konungen, som nådigt tilltalade mig med följande ord: Stedingk har i sin rapport nämnt er med beröm; ni är fänrik, fortfar att vidare göra er förtjent af min nåd.? Från ett bord tog konungen en kokard, som han räckte mig, sedan en rulle med 20 dukateri guld: Använd dessa till er ekipering.4 Så mycken nåd var öf ver min väntan; jag teg och bockade, men pojkens ögon började tåras. H. M:t såg mildt på mig och sade sitt — adjö! En at de flera herrar, som voro närvarande, ga! mig de bref jag borde återföra. Jag gick. och den 17 spisade jag middag vid general Stedingks bord. Jag hade medfört brigad chefens befordran till generalmajor: befordringar och riddareutnämningar följde snart efter. Denna lifliga skildring låta vi. följas al Brakels berättelse om sitt nästa samman träffande med Döbeln. 418 års fred var ej. säger han, under de dyra ackordstiderna. gynnande för (on fattig fänrik vid ett landt regemente. Såsom löjtnant med lön tågade jag ut till 1808 års krig. Aret förut samlades i Tammerfors flera landshöfdingar och regementscheter, för att öfverlägga om vissa rotejemkningar emellan regementena: öfverste v. Döbeln var en af dem. Han fick veta att jag var i staden och lät kalla mig till sitt qvarter. Af bindeln kring pannan hade jag lätt att igenkänna öfversten. men han kände icke mig; pojken hade blif vit ett hufvud längre. Då jag nämnde mitt namn, kom han och tog mig i fann och började tala om Porosalmi: han hade ej sett mig sedan denna tid. När ni lemnade mig fick jag första förbindningen och fördes sedan på bondkärra till S:t Michel; mitt sår var smärtsamt, men 2j så mycket som ryssarnes ankomst dit. Jag hade besök af ge neral Rautenfelt, men hans artigheter besia rade jag mindre artigt; jag var så förbittrad på ryssarne. Det dröjde länge innan min panna blef läkt, och slutligen blef jag trepanerad, då flera benskärfvor uttogos. Nu är jag frisk, endast detta märke finnes qvar; han vek upp den svarta bindeln och visade ett stort ärr. Vi skildes åt och trälfades ej sedan förrän vid Pyhäjoki-affären. (Forts. följer.) Örebro stads utlåtande i Hjelmarsänkningsfrågan.